• Livet måste få låta


    Johan Theodorsson är berättare och dramapedagog. Johan driver företaget Fantasiförmedlingen som erbjuder utbildningar och föreläsningar om hur berättande kan användas i pedagogiska sammanhang. Dessutom gör Johan egna berättarföreställningar och framträder som berättare i många olika sammanhang på bla berättarfestivaler och museum. Läs mer på www.fantasiformedlingen.se.

    Jag har verkligen levt ett liv som har låtit de senaste dagarna. Jag sitter nämligen i Köpenhamn och väntar på flyget mot Stockholm efter en vecka som en av 76 deltagare på ”Nordiskt berättarseminarium”. På ett berättarseminarium går man en workshop i berättande under dagarna och så berättar man historier för varandra på kvällarna, det är aldrig tyst. Det sker under sex hela dagar, mitt i högsommaren, varje sommar sedan 20 år tillbaka. Det var första gången för mig och upplevelsen var enorm, närmast chockerande. Workshopen jag deltog i var lärorik och utmanande, platsen var så vacker, vädret soligt och varmt, maten varierande och sällskapet var så inkluderande. Jag fick också längta efter mina tre barn som jag snart ska få träffa. Vilket härligt liv man lever ibland. Låt mig få dela ett minne från Ry i Danmark där seminariet hölls. Det är en berättelse som påverkade mig starkt.

    Rektorn för folkhögskolan i Ry heter Ole och är en mycket trevlig och generös herre i sina bästa år, mycket dansk i sin tillåtande stil. Under seminariedagarna är han med mest hela tiden och fixar så vi deltagare har allt, deltar i samtal och lyssnar till berättelser. Ole håller i morgonsamlingarna också. De går till så att man sjunger några sånger ur den blå folhögskolesångboken som finns i Danmark till Oles pianoackompanjemang. Sedan berättar han någon anekdot om livet eller om något annat som berör oss. På avslutningsfesten berättade han det som gjorde starkast intryck på mig.

    Ole berättade om en fest som ungdomarna på skolan hade anordnat. Hela skolan var med och det var dans, musik och annat som gör livet värt att leva och festen blev sen, mycket sen. Vid fyra-, femtiden på morgonen bestämde sig ett gäng unga musiker att de skulle klättra upp på taket på ett torn för att spela. Och det gjorde de. Ole låg i sängen och hörde detta, det var omöjligt att sova. Hans fru undrade om inte Ole borde gå och säga till eleverna att sluta, det fanns ju grannar. Till slut bestämde han sig för det. Morgonrocken åkte på och med raska kliv tog han sig upp i tornet på Ry högskola där de höll till. Han tittade på ungdomarna som slutade spela. De tittade tillbaka. Vad skulle Ole säga, han kände sig som en glädjedödare? Så han sa helt enkelt att han inte tyckte det var någon bra idé att spela just nu. Trumpetaren i gänget svarade:
    -Så du tycker inte att det är någon bra idé.
    -Nej, sa Ole, jag tycker inte det är någon bra idé.
    Trumpetaren tänkte efter en lång stund innan han sa:
    -Nej, det är ingen bra idé.
    Eleverna började gå ner från tornet, festen var uppenbarligen slut men trumpetaren kunde inte köpa det svar deras rektor gett dem. Hans hjärna gick på högvarv och så sa han:
    -Men varför är det ingen bra idé?
    Ole blev ställd. Han visste inte vad han skulle svara utan upprepade bara samma fras som innan, att det inte var någon bra idé, fast lite högre, lite argt. Och så vände han på klacken och gick ner från tornet. Inne i sängen frågade hans hustru hur det hade gått. Ole berättade att han inte riktigt hade något argument. Glöm det bara tyckte hans hustru men det kunde inte Ole, han tyckte att han hade gjort fel. Så kom han äntligen på vad han skulle ha sagt – ingenting. Han slängde på sig morgonrocken för att gå ut och hans fru frågade varför han skulle gå upp igen.
    -Jo, sa Ole, jag kom på vad jag borde sagt förut. Ingenting.
    -Vad menar du?
    -Jag förklarar sedan, nu måste jag säga till eleverna att de kan börja spela igen, om de vill.
    Ole rusade ut och det var några elever kvar som höll på att packa ihop instrumenten. Han sa åt dem att det är helt OK att börja spela. De tittade storögt på Ole men han bara vinkade och sa godnatt. När han var tillbaka hos hustrun satt hon upp i sängen.
    -Vad var det du kom på?
    -Enkelt, sa Ole. Livet är inte tyst, livet måste få låta.
    Precis då hördes den första tonen på trumpeten.

    Så slutar historien och jag kan bara hålla med. Lev, låt, skräna, stör och ha roligt. Du också.

    Ha ha ha… tack Johan! Jag känner igen mig i ambivalensen under varma sommarkvällar med glam från grannar. Helst vill man vara med..
    Inger 

     

Ett svar

  1. Linda skriver:

    Underbar berättelse!

    Jaa…livet låter…hurra för det!!!

    /Linda

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *