• Är det möjligt att få förtvivlan och lycka att samsas i hjärtat?

     

    Idag träffar vi min vän, Wolfie Myrvälder. 

    Mer- tam än vild, – glad än ledsen, – tillit än de flesta, – galna upptåg o kaotiskt liv än ”normalt”.
    Rödhårig! 
    Mitt mål är att leva mina drömmar, inte slarva bort nån tid på att vara irriterad, arg, eller bitter. 4 fantastiska barn har lärt mig om livet och en 6 årig dotterdotter låter mig njuta av livets dessert. 
    Livet, samtal om känslor, beteenden och relationer, reaktioner berikar mitt liv och intresserar mig mer än vad det ska bli för väder. 
    Den indianska kulturen finns i mitt hjärta och respekt och ödmjukhet är mina ledord.
    Får jag välja skulle jag ta en ridtur i min westernsadel på nån go kuse i naturen varje dag. Kosthållning och att hålla sig frisk på naturlig väg inifrån och ut, mentalt och fysiskt är också viktiga bitar i mitt pussel. Min lilla Border Collie Sot är min trogna följeslagare dagligen.

    Jag gick för några år sen en coachutbildning i Stockholm och en av de fantastiska lärarna var Inger. Vi ”connectade” på nåt härligt sätt och har hållit kontakten sen dess. Inger är kort och gott min Hallontårta! Tror vi kände igen varandras vibbar. Spralliga, positiva, glada och med en omåttlig framåtanda. Dock är Inger en mycket mer städad och ordningssam människa än jag. Tror nog kanske att jag aldrig blir så, något vilt i mitt blod får mig att leva ett i mångas ögon mycket otryggt liv, utan någon fast punkt i tillvaron eller någon som helst framförhållning. Vi kommer mycket bra överens när vi träffas och kan alltid ta vi där vi slutade sist.

    Är det möjligt att få förtvivlan och lycka att samsas i hjärtat?

    Du som hängt med från början i min blogg vet ju att allt började med ett trasigt hjärta från ett förhållande som gjorde att jag valde att göra en resa till USA. Där hamnade jag (som man kan läsa på första blogginlägget…) i Arizona, bland de röda bergen. They took my breath away, på riktigt.

    På planet hem fanns det bara ett helt rätt beslut att välja om jag ville följa mitt hjärta, vilket jag ville. Nämligen att åka till Sverige och avsluta mitt svenska liv, rensa och göra mig kvitt mina ägodelar för att emigrera och börja mitt nya liv bland The Red Mountains. Det jag verkligen lärt mig under denna min inre resa är att det är viktigt att göra klart, göra sig av med gamla tunga stenar i ryggsäcken om man vill gå genom livet med lätta steg och utan bakåtlut och axelskav från en knöfylld ryggsäck.

    Jag lever i många världar, inte bara den vi kan se och ta på utan även den andliga världen med enormt värdefull vägledning. Min intuition slipas för varje dag och det går som allra smidigast i mitt liv när jag verkligen följer den inre rösten som hela tiden påpekar saker som underlättar min vardag genom ”bästa” handling eller beslut.

    Massor av händelser som lett till knepiga avslutningar, kom plötsligt upp igen och människor ringde och bad om ursäkt för saker som blivit knas för länge sedan som för att kasta ur stenar jag inte behövde på min resa till mitt nya land.

    Sedan 2009 på hösten har den inre och yttre processen ägt rum med olika variationer på framgångstemat. De flesta saker är avyttrade och det som är kvar finns i några banakartonger som väntar med spänning på att någon dag, något år, packas upp i något hus i någon stat… over där, superspännande!

    Min gård i Växjö har inte blivit såld ännu vilket ligger som ett ständigt ok på mina axlar och hindrar mig från att vara en helt och hållet fri kvinna!

    En tanke som ofta slår mig när jag kommer hem till någon idag, är ….wao vad mycket saker, vilken stor och välskött trädgård…..fint och kul för dem men jag får knottror av att tänka på vad det håller människor fast. Gräsmattor måste klippas, rabatter måste rensas, ved måste klyvas och hängrännorna rensas…..när det finns så mycket kul och fantastiskt i världen som måste upptäckas. 

    Det här med människor som har ett fast jobb skrämmer mig lite också, speciellt om de inte är galna i sitt jobb. Läskigt att gå till något varje dag som man inte har lust med. Känns som om det förgiftar själen tycker jag men på något sätt beundrar jag dem som pallar…

    Jag fick ett jobb på en ranch i Georgia och tog chansen/risken och åkte dit den 20 mars i år, utan enorma förväntningar. Den storyn finns att läsa mellan den 20 och 25 mars….det gick käpprätt åt pipsvängen skulle Mattis, Ronja Rövardotters far ha sagt!

    Livet lotsade mig sedan hit och dit genom det stora landet o bjöd mig på otroliga möten med fantastiska människor, spänning, dramatik, nöjen, glädje och lyckorus till den 28 maj då kosan styrdes mot Sverige igen för att närvara vid min minstings bal och student på Gotland. 

    Sista dagen i Californien fick jag ett halvt löfte om ett jobb, ett riktigt drömjobb på en guesthorseranch i norr. För att kunna åka tillbaka behöver jag ett arbetstillstånd som verkar dröja …forever….trots att jag nu har ett jobb som är helt ok, så skriker mitt hjärta varje dag av längtan tillbaka. Till mitt land, det land där jag numer känner mig mer hemma än någonstans på jorden.

    Jag hade kunnat välja att gå in i en depression på grund av detta, men det är ju livet ändå för kort för. Om inte en depression så att vara ledsen, besviken, låg och irriterad varje dag över att allt strul som gör att jag inte kan leva min dröm när jag har den i min hand. Såå frustrerande, så nära men ändå så fruktansvärt avlägsen. Nu väljer jag inte det sättet att hantera min förtvivlan. Jag vill vara levande, uppleva, känna, se, lyssna, lära mig nya och fantastiska saker varje dag som fyller mitt hjärta och min själ med energi. Men visst märker jag av skillnaden på mig.

    Jag har ännu mer än förut ett behov av att vara ensam, vara fri, dra mig undan. Ingen annan märker detta. Bara jag. De förstår inte hur ett land som jag besökt tre gånger så fullständigt har ”lagt beslag” på mig och min innersta önskan. Jag förstår att det verkar helt obegripligt. 

    Så länge jag ”tvingas” vara kvar i Sverige blir inte min dröm komplett, mitt hjärta fullt lyckligt eller min själ fullt tillfredsställd.

    Jag stångas varje dag med min längtan tillbaka för att äntligen hitta min plats på jorden, kunna slå mig till ro och sluta ”vandra”, samtidigt som jag gör mitt allra bästa för att alltid i varje ögonblick ta lärdom av det som händer, lära mig bli en ännu visare och bättre människa, se och vara tacksam över alla dagliga små mirakel och njuta av att växa som människa.

    Vill inte byta ut mig mot att vara någon annan. Jag är tacksam för att jag har förmågan att minst varannan dag känna sådan lycka i mitt hjärta över små saker som de flesta inte ens lägger märke till. Dessa kickar ger mig energi att glädja andra, göra mitt bästa för att få människor i min omgivning att växa (ja inte på ”tjocken” ;O) och må bra. Att få och att ha förmågan och viljan att glädja andra är en ynnest som skapar goda och många ringar på livets vattenyta.

    Att leva här och nu, trots illa tilltygade drömmar och visioner är också en konst som kräver träning, daglig träning, det gäller förresten allt i livet.
    Hela tiden behöver vi jobba på en framåtsträvan på insidan för att nå den på utsidan. Ju mer jag lär, hör ser och förstår, ju mer fattar jag att det finns kvar att lära, upptäcka och uppleva.

    Min 100%-iga övertygelse är att vi bakar vår egen livspaj exakt så som den smakar. Smakar den torftigt kanske vi borde krydda eller hysta i lite mer välsmakande ingredienser, smakar den som salta tårar kanske en toppad deciliter lyckorus skulle balansera upp smaken och är den för söt och intetsägande kanske vi borde smaksätta med aningen mer självkänsla, stolthet och mod. Inte alls så att vi bör förtränga det som smärtar eller plågar, tvärt om, skrik och lev ut här och nu den känsla som tynger för att undvika trubblet med att hitta den under 3 kilo mossa hos nån psykolog om 30 år, men släpp den fri, bryt ihop och gå vidare, läkt och stärkt av visdom och mod.

    Idag är jag tacksam för att jag: är just den kärleksfulla och glada kvinna jag är, får vara Sommarbloggare hos Framgångsbyrån, har förmågan att peppa mig själv och välja kärleken, tilliten och livet!

    Wolfies tips: släpp kontrollen ibland o åk eller kör iväg helt utan plan och se vart livet för dig, vilka nya spännande platser och människor som kommer i din väg!

    Tack käraste Wolfie för att vi fick hänga med en sväng på din resa. Jag tänker att det snart kommer en köpare till din småländska gård och att du snart är åter på hästryggen! Mer om allt du kan och gör finner man på Wolfies Livsharmoni.
    Inger 

     

Ett svar

  1. Annette Wahlgren skriver:

    Så underbart att få ta del av en kvinnas färd genom livet, som verkligen trotsar alla förväntningar och följer sitt hjärtas innersta röst. Mycket inspirerande läsning. Jag vet ev egen erfarenhet vilka svårigheter och konflikter som kan uppstå när man följer sitt hjärtas röst.
    Jag håller tummarna för att gården blir såld och att du når dina drömmars mål Wolfie.
    Annette

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *