• Vad gör du med dina känslor?

    Inleder den här texten med att vi behöver vara överens om att ingen annan kan göra känslor i dig. Det är du som ansvarar för dina känslor. Jo, goda, sköna känslor likväl ruskiga, skrämmande. Du skapar dem själv och du kan själv handskas med dess uppkomst. Jag vet att det bär emot för alla kommer vi på någon som ”får oss att känna”. Och visst finns det något ljuvligt i att få uttrycka att han eller hon får mig att känna mig knäsvag, känna mig glad eller lycklig. Samma person kan vid ett annat tillfälle ”göra oss arga” eller få oss att känna oss odugliga, ointressanta, förminskade och lurade. Kan hända att vi tycker det är bekvämt att lägga skapandet av känslor hos och på någon annan. Själv upplever jag det idag som en frihet att kunna reglera själv och ta ansvar för det som händer inom mig. Så träffar jag på en person vars tanke är att reta upp mig, få mig på dåligt humör eller säga taskiga saker så att jag ska bli ledsen är jag synnerligen nöjd med att jag kan separera vad den andre säger och försöker göra och hur jag kan välja att känna och sedermera reagera och agera.

    Betyder detta att jag är ett kontrollfreak? Betyder detta att jag inte är ärlig med mina känslor? Nej, det betyder alltså IMG_5134att jag väljer att ta ansvar för mina känslor. De är ju mina. Det betyder att jag har impulskontroll, jag kan stanna vid den första känslan och ta den ett varv på min insida (går sekundsnabbt för det mesta och syns inte alls utifrån). Jag kan alltså blanda in mina tankar. Jag kan sätta ord på känslan, jag kan välja om det är den känslan som är mest sann i detta som sker eller ej. Jag väljer ofta att processa med mig själv när jag i samspel med någon annan känt mig på ett sätt som jag inte gillar, jag blir genuint nyfiken på vart det kommer ifrån, inne i mig, vad är grunden, vad har den här känslan för historia. Ja jag är säkert något pervers på området och du behöver inte gilla det ett dugg. Det är liksom inte mitt ansvar hur du känner just nu.

    Hela upprinnelsen till att jag sitter här och skriver om det här är mina tankar och känslor om andras tankar och känslor. Dem som det ges uttryck för när jag slår på datorn och kliver in på vilken social mediekanal som helst. Mina medmänniskor, vänner, kompisar, medresenärer i livet har så många olika sätt att uttrycka sina känslor på. Jag är mest nyfiken på; ”Jag har aldrig varit så rädd som just nu!” och ”Jag skäms för att vara…människa, svensk, man, kvinna, västerlänning, Smålänning..” samt ”Nu får det väl ändå räcka/jag trodde aldrig detta skulle ske, inte här i vårt fina rara..”.

    Känslor kan funka väldigt bra som drivkraft. Så om vi är riktigt rädda för något, vad är klokt att göra då? Springa och gömma sig eller möta rädslan? Ja det beror på faran men också på personen med allt dess innehåll, omständigheter och val. Jag upplever ett visst mått av avståndstagande från det som är viktigt och som går att påverka om vi berättar om vår rädsla utan att på något sätt berätta vad vi tänkt göra åt den. Tänk hur det är vid barnuppfostran. Den medvetne föräldern som alltid varit livrädd för.. exvis spindlar, vet att skriker jag rakt ut när jag ser en spindel, berättar att jag är livrädd för dem men aldrig varför eller om det går att göra något åt det jag då kommer min telning ta efter rädslan. Föräldern som tar med sin familj över ett öppet hav i gummibåt är troligtvis rädd för resan. Jag tror dock att den gör sitt yttersta att förmedla något annat till barnen som ska med. Förmedla att priset må vara rädslan och ändå möta den i förhoppning om något bättre.

    Att ta på sig rollen att ”skämmas” för andra människors handlingar är inte ädelt. Det är en passiv handling, om ens en handling, det är ett uttalande. Stannar du passiv inför en handling du anser felaktig bör du skämmas för din egen bristande insats att avhjälpa. Du kan förändra genom att agera, du kan ta ditt ansvar och belysa vad och hur det skall göras istället. Du kan ha självförtroende nog att sprida det goda, tro att du sår frön till förändring. Att ta på sig kollektiv skuld samt ge den till andra inom samma grupp är inte hedervärt. Det bara förlamar. Samt kopplat till att du inte kan skapa känslor i andra, du kan inte vara säker på att gruppen du vill dela skam med är ett dugg2013-02-12 11.16.26 intresserade.

    Att uttrycka bestörtning över fruktansvärda och överraskande händelser gör vi alla på olika sätt. Och sen då? Det visar tydligt att du inte är särskilt uppdaterad på hur världen och dess invånare har utvecklats. Vilket också är okej, du kan ha gjort annat de senaste åren. Ta därefter hellre ditt ansvar och säg att du nu är upplyst och ämnar sätta dig in i ämnet eller ta reda på vad du kan göra åt det. Kunskap är makt. I det stora och i det lilla. Du kan påverka.

    De enda vi har ansvar för förutom oss själva är våra barn. Det är en utmärkt måttstock för dina handlingar, dina uttalande, dina välformulerade och känslomässiga statusuppdateringar. Vad GÖR jag efter att jag skrivit det här svulstiga och empatiska inlägget? Vilka samtal tar jag i verkligheten när de uppstår? Hur obekväm och uppfostrande av andra tänker jag vara? Ja det kan kosta att stå upp för sina åsikter, det är inte alla som håller med, du kanske gör något du inte brukar, du får inga applåder. Men vad ville du med ditt uttalande, din text? Vem ville du berätta för om dina stora känslor och hur önskade du att vi skulle ta emot och tänka om dig? Vad vill du tänka om dig?

    Exempel; Någons gamla förälder ber om hjälp att handla hem lite mat. Den gamle; ”Köp inget ekologiskt, det spelar ändå ingen roll för gamla mig.”. Den medvetne svarar; ”Pappsen/mamsen, det handlar inte om dig, det handlar om dina barn, det handlar om dem som jobbar på fälten.”

    Exempel; Någon vän beskriver målande och med illamående och ångestuttryck hur förskräcklig djurhållningen är av ”valfritt djur”. ”Men jag är inte redo att sluta äta kött.”. Den medvetne svarar; ”Du kan iofs bara promenera förbi kötthyllan och ta med dig några frysta fallafflar hem, ett extra knippe morötter och googla fram några vegrecept. Hur redo behöver du bli?”.

    Som slutkläm säger jag, kognitiv dissonans. Vilket bara gäller dem som har koll på sina grundläggande värderingar. De som satt ett ramverk för sig själva och sin tid på jorden. Alltså, vad är viktigt för mig. Har du ingen aning uppstår antagligen ingen kognitiv dissonans och du kan handla lite hur som helst och ingen förstår vem du är för du blir otydlig. Har du däremot bestämt dig för att miljön du lämnar till eftervärlden är viktig för dig ja då gör du dina val därefter. Ingen dissonans uppstår. Du hör harmoniska toner på insidan och livet är vilsamt. Har du lite sådär på ett ungefär tänkt vad du tycker är ganska viktigt och ständigt ändå handlar tvärtemot, då upplever du ett skavande inombords, en osynkad klang i disharmoni. Det är din inre kompass som du ska lyssna till. Du gör något tvärtemot dina värderingar. Du kör över dina grundläggande värderingar. Sluta med det. Börja stå för det du värderar. Börja handla i dess riktning.

    Så lite mer ”show then tell”. Gör mer och skriv mindre. Med det skrivet drar jag mig tillbaka och handlar vidare.

    Inger Eriksson

     

     

     

    Inlägg taggade med , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *