• När känslan att vinna inte räcker till

    Jonas

    Det här är alltid lika spännande. När någon jag inte känner, aldrig träffat kliver in och deltar med sin sommarblogg. Jonas Mandelstam bjussar även han på en utvecklingsresa. En där många kurvor tagits och jag gissar att fler kommer. Det är ju så, när vi nyfikna på oss själva så fortsätter resan. Jonas Mandelstam är 29 år. Bor på söder med flickvän. Är egen företagare, säljare och pluggar till hösten ekonomi på Uppsala universitet. En dröm jag har är att ha ett eget bibliotek i mitt hem med alla mina böcker. 

    När känslan att vinna inte räcker till, och när dina egna förväntningar på dig själv gör att du till slut står still.

    19 år gammal och efter att ha jobbat endast en månad blev jag under sex månader i rad Sveriges bästa säljare på det nya företaget. På nästa arbetsplats tog det två månader, sen tog jag över säljrekordet från den rutinerade 50-åriga toppsäljaren. Blev därefter headhuntad till ett nytt företag och här kammade jag hem årets säljare och tog rekord efter rekord. Mina chefer och företagsledningen älskade mig. Mitt naturliga driv att prestera, och att alltid ge allt för att lyckas med projekten jag fick, skapade cashflow och bekräftelse för både dem och mig. Vem hade inte älskat en sådan anställd?

    Men något var allvarligt fel. Bakom denna framgång låg en tung och kall psykologisk filt av ångest och otillräcklighet. Trots att jag blev hyllad inför alla på företaget kunde jag inte känna något lugn eller någon långvarig glädje. Snarare tvärtom. För varje lyckat projekt som jag avslutade höjdes min prestationsångest och rädslan att misslyckas växte och växte. Jag minns att det var i denna period som panikattackerna började komma allt starkare och mer regelbundet. Det gick så långt att jag en gång slog mig själv i huvudet så hårt att jag drog på mig en hjärnskakning p.g.a. av ett misslyckat säljsamtal. Det gick över tre år där jag konstant led av en ibland overklig prestationsångest. Det var den korta tillfredsställelsen av att stänga ett lyckat projekt, visa för människor att jag var en grym säljare och framförallt bevisa för mig själv att jag var bra, som fick mig att fortsätta. Sen ville man ju inte vara en jäkla mes som inte pallar med pressen.

    Men jag tror att vi alla har en viss smärtgräns där det får vara nog. Jag följde vid denna tid en säljcoach som varje vecka skickade ut tips hur man blev en bättre säljare och jag var en flitig beställare av hans säljböcker. Efter en av mina jobbigare panikattacker bestämde jag mig för att skicka ett mail till honom och fråga varför jag kände mig så värdelös, trots att jag var en toppsäljare. Jag fick ett rakt och tydligt men väldigt enkelt svar som skulle ändra mitt liv för alltid: ”Lägg av. Fokusera på det du är bra på istället för det du är rädd för”. Och så fick jag ett boktips på en då för mig okänd författare vid namn Napoleon Hill – ”Framgång med PMI” (positiv mental inställning).

    Jag beställde boken, och efter att jag läst ut den snabbare än någon annan bok jag läst så började min medvetna personliga utveckling ”på riktigt”. Boken blev min kompass hur jag skulle leva. Jag beställde 3-4 nya böcker i månaden och slukade dem parallellt. Jag plöjde ljudbok efter ljudbok och gick på flera seminarier varje vecka. Jag körde järnet och drivet att bli en supermänniska var starkare än någonsin.

    Jag mådde klart bättre men efter en period så gick ridån ner och panikattackerna smög sig sakta tillbaka, precis som innan. Jag förstod först ingenting. Jag jobbade ju med mig själv? Jag var ju positiv och följde böckerna slaviskt. Varför kände jag så här? Paniken blev starkare än någonsin tidigare.Jonas

    Insikten fick jag efter några intensiva träffar med en psykolog. Då förstod jag att min presterare helt enkelt bara bytt kavaj från bästa säljare till att bli bästa människan på jorden. Under denna tid hade jag även flickvän. Tyvärr såg heller inte den relationen särskilt bra ut. Prestationsångesten var enorm och min känsla av otillräcklighet i relationen var gigantisk. Vad jag än gjorde var hålet i själen omöjligt att fylla igen hur ”bra” jag än var som säljare eller partner.

    Mitt sökande att må bättre fann en ny inriktning. Jag har alltid älskat att hjälpa folk och betyda något för någon. Det är naturligt för mig att vara öppen med mig själv om hur jag känner, och jag tror att detta har gjort att många även är bekväma att vara öppna med mig. Därför sökte jag en coachutbildning som företaget betalade till 90 %. Jag envisades med att betala en del själv för det hade jag såklart läst att man måste investera egna pengar för att det ska bli på riktigt. På utbildningen hade vi två ledare som själva gjort en personlig resa och under 6 månader skulle vi nu bli fantastiska coacher men även själva bli coachade.

    Anette som var kursledare såg snabbt vem jag var och förstod vad mitt tomma hål behövdes fyllas med. Kärlek med stort K. Nu pratar jag inte om kärleken du får från andra utan kärleken och acceptansen du ger dig själv. Denna nya insikt kan spontant tänkas vara tuff, men för mig blev det snarare tvärtom.  Jag såg en självklar väg. Det fanns inga alternativ eller genvägar till att må bra. Kärleken var tvungen att komma inifrån mig själv. Att jaga bekräftelse via höga resultat eller min flickväns kärleksord var inte lösningen på problemet.

    Efter ett 20-tal böcker om kärlek till dig själv, och kanske 100 timmar meditation kring ämnen som tacksamhet och kärlek, märkte jag en positiv skillnad.

    Den press jag satte på mig att vara bäst i alla situationer började släppa. Ju mindre press jag kände desto bättre blev faktiskt också många resultat. Jag började acceptera att motgångar är något vårt liv består av och finns där för att vi ska växa som individer. För mig kunde detta t.ex. vara ett misslyckat säljsamtal eller att man hade olika åsikter i relationen.

    Men en sak måste jag poängtera. Har man från barnsben och upp till vuxen ålder lärt sig att få ”kärlek” och IMG_2948bekräftelse via sina prestationer är det lätt att falla tillbaka i gamla mönster.  Det sitter liksom i ”blodet”. Jag kände i magen att jag var på rätt väg och mådde hundra gånger bättre än tidigare. Men med min nya vetskap landade nu en kanske ännu obehagligare insikt. Vad skulle nu motivera mig i livet när jag inte längre jagade bekräftelsen från mig själv och andra? Jag hade ju börjat tycka om mig själv och hade inga direkta behov att visa att jag var superman längre. Jag var helt enkelt tvungen att hitta mina nya värderingar och passion som man så fint kallar det. Men hur jäkla lätt var det när alla ens tidigare värderingar och ens ”passion” gått ut på att bli omtyckt av omgivningen.

    Dock har detta under alla dessa år även på ett positivt sätt format min personlighet. Jag älskar att träffa nya människor och älskar fortfarande att bli omtyckt. Men inte för den jag tror mig förväntas vara, utan för den jag är. Jag vet visserligen inte ”vem jag är” till 100 % och kommer förmodligen fortsätta att söka bekräftelse tills jag dör, men själva sökandet ska inte vara något jobbigt.

    Jag umgås idag istället med vänner, i affärsprojekt och sammanhang där jag ser mera mod att våga vara sårbar, där att våga “misslyckas” är något positivt. Jag behåller fortfarande min dröm och mitt mål att skapa något större som är bekräftat och älskat av många. Men det kommer vara något som utgår från mina egna värderingar och inte bara förväntas eller ger mest ”likes” på Facebook.

    Jag frestas fortfarande ofta att ta den snabba och kanske lätta vägen att vända kappan efter vinden och jaga kortsiktig bekräftelse. Men jag har förstått att livet är för kort och fantastiskt för det. Du och jag är redan perfekta som vi är, så det är bara att köra och leva det liv vi förtjänar och lyssna mer inåt än på andra.

    Varmt tack Jonas!! Din väg går över kullar och runt krön, njut av åkturen.
    Inger

    Inlägg taggade med , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *