• Hen är en vinnartyp

    Martin

    Idag stavar vi till tisdag. Juli 28.e och mången klagan har yttrats vad gäller vädret i Svea rike denna sommar. Så låt oss avstå den möjligheten. Sommar är vad det är och då härjar #sommarbloggarna och #sommarpoddarna här på Framgångsbyråns blogg. Till min och mångas glädje. Idag är det dags att presentera min gamle vän Martin Lange. Det Konsum i Tumba han nämner i sin text är den plats vi träffades på för.. 28 år sedan. !! Det jag minns mest är när vi åkte till Mora ihop och tog körkort. Vi körde svarta BMWs på körskolan och var bara så bra! Vi återsåg varandra för ett par år sen och hans resa och den man han blivit gör mig glad. Här tar han med er på sin resa. 

    Hen är en vinnartyp

    Man stöter inte helt sällan på människor i vårt konkurrenssamhälle som beskylls som vinnartyper. Vem är det? En målgörare i ett fotbollslag? En karriärist som inte fått sparken på tre år? En stjärnsäljare?

    I min ungdom (läs barndom) så var jag en riktig mes. Jag åt klent, sportade dåligt, nerverna på utsidan och grinade av minsta lilla smäll eller kränkning. Inget martyrskap här inte, men jag var inte riktigt stöpt i den tuffa killens form. För övrigt badade jag endast i tempererade badkar då sjöar och hav göre sig icke besvär ety de har mörkt vatten och okänd botten. Mörkrädd, rädd att vara ensam och rädd i största allmänhet. Kanske tills jag var sådär 13 i alla fall.

    Om det då varit någon som försökt sätta en mer allmän betygsstämpel på mig och bedöma mina förmågor, så kanske jag fått godkänt för mitt logiska sinne och eventuellt min talang och vilja att kramas, men… Icke-egenskaper som Initiativförmåga, action, stresstålighet, auktoritet och mina lättfuktade ögon hade dragit ner totalbetyget. Rätt rejält tror jag. Själv hade jag nog inte så högt flygande planer alls, medan några runt omkring mig var övertygade om hur deras karriär skulle se ut. Hockeyproffs t.ex. Låter ju jättetufft, men jag kunde inte för mitt liv förstå hur man skall vara funtad för att vilja slåss med klubbor på hal is, jagades en gummitrissa, som jobb?

    Så gick åren och jag hoppade väl i havet sådär vid 16 års ålder. Pooler kände jag mig hyffsat trygg i vid 13 då jag lärde mig simma. Lagom då, när man gått ut högstadiet med riktigt fina betyg, och bra vänner, svajande det till igen och 470den sedan länge utagerande skilsmässan mellan mina föräldrar gjorde sig påmind och kampen om huset som jag och mamma bodde i blev en slagdänga i matchen mellan tjafsande föräldrar. Inte för att jag blev indragen i, eller hörde själva konflikten, men, jag förstod nog nånstans att jag var lite i kläm. 18 månaders terapi hos psykolog senare så hade jag bättre insikt och dessutom hade jag flyttat hemifrån. (Bra psykolog, men hans sista slutsats om liknelsen mellan mig och kung Oidipus var faktiskt inte helt spot on, om man säger)

    Som bonus på hjärnsläppen jag hade så fixade jag inte att gå i gymnasiet. Trots mycket goda betyg i högstadiet och en hyfsad kompetensgrund så blev 4-årigt tekniskt program inte min bana. Jag hoppade av och sökte jobb. Inom en vecka hade jag jobb på ett lager på en liten närbelägen firma som sålde fläktar till tillverkningsindustrin. Ventur. Här nånstans så insåg jag att jobba var roligare än att plugga, men gjorde ändock ett nytt försök på gymnasiets andra år. Kort försök… ut på arbetsmarknaden igen och alla motiverande och understödjande personer i min omgivning jublade högt medan jag hoppade från verkstadsjobb, Åhléns, bokklubb, och allt vad det var. Perioder av arbetslöshet förekom nog också.

    Det var mitt ena liv. Det som andra såg och som blev den vardagliga fasaden med korta jobb och nya misslyckade tag på komvux.

    Om vi backar bandet lite. Till killen som inte alltid hade kompisar att vara med, som mellan varven ”var sjuk” från skolan för att han hade ”ont i magen”, osedvanligt ofta och länge. Vad gjorde han då?

    Jag kommer så väl ihåg hur jag fantiserade, drömde, planerade och modellerade i alla möjliga material. Även om jag saknade verktyg och fick använda hovtång som hammare och skolsax som skruvmejsel. Jag gjorde ritningar, som tyvärr inte finns kvar, men som skulle löst flertalet problem i trafiken idag med flygande uppfinningar för både en och många personer. Jag löste uppvärmningsproblemen genom att flytta ner alla hus under jord. Jag skruvade isär gamla telefoner och byggde nya saker. Lödde bort komponenter från kretskort och undersökte noga. Lödde ihop och byggde nytt. Ingen avdankad leksak gick till jordelivet utan att passera en omfattande obduktion.kabel

    Den skruvade hjärnans självbevarelsedrift fyllde omedvetet på med en problemlösarteknik, konstruktionslära och materialkunskap.

    Fjorton år gammal fick jag en Vic-20, ni vet ”hemdatorn”. Ett ohyggligt vidunder som inte kunde någonting när man startade den. Allt fick programmeras in, men innan jag hajjat det hade jag andra högt flygande planer om hur jag skulle bygga talsyntes och flygsimulatorer. Nå, den kanske inte riktigt hade den prestandan… nån sorts blockgrafik gick väl att få till. Men timmarna blev många och kvällarna långa och det programmerades och programmerades. Alla var väl kanske inte så imponerade av resultatet och mamma tjatade nog en del om att jag inte borde sitta vid datorn så mycket.

    Datorintresset hängde i och slumpen av mitt tekniska intresse och faktiskt tillgången (genom min fars försorg) till dator, så småningom vic-64, Amiga och en IBM PC (PS1) tillslut! (I skrivande stund inser jag att min far nog hade en plan här).

    När jag så slutade skolan och höll på att falla in i en infinit jobbkarusell, så vet jag att jag hade en plan på att aldrig tappa några av de kunskaper jag redan hade. Likaså var jag beslutad över att vidareutveckla det som jag var intresserad av. Dock skall erkännas att jag inte kunde föreställa mig hur dateribranchen och IT-världen skulle se ut typ 30 år senare.

    En dag fick jag äntligen jobb inom ”IT”, som säljare på ett företag som hette digilog och låg i Eriksbergs industriområde i Botkyrka. Jag skulle ringa runt och sälja datorkomponenter (på den tiden hårddiskar på den fantastiska storleken 20 MB). Säljare var inte min grej, så jag sökte jobb på Konsum Tumba, Sommaren -87. Vips, anställd och livegen kooperationen i tolv år.

    Fritidsintressen som underhölls var Musik, Praktiskt handlag (byggnation, reparation, bilar) och datorer/programmering. Inget ”gejmande” här inte. Faktiskt! Och så drev vi ju upp en fyrabarnsfamilj också.

    Av en händelse så fick jag anledning att utveckla ett program till PC som jag använde på jobbet. Det var en sorts ”kassasystem” som hanterade alla bolagsspel (andelsspel) på tips och trav som vi körde på jobbet, spelhörnan i Konsum Telgehuset, Södertälje. I drivet att skapa kooperationens största spelbutik, så satsade vi stort på våra kunders lojalitet, och att spela lite tillsammans med dem varje vecka. Framgångssaga såklart och historien kring detta är ett kapitel i sig.

    Med egen dator släpad till jobbet och egen tid nedlagd på fritid, fick jag så ett första steg in i den bransch som kom att prägla resten av mitt yrkesverksamma liv.

    Att få en anställning på mina klena meriter skulle inte gå, så min plan var att starta eget för att skaffa mig mer kompetens, erfarenhet och referenser, för att så småningom kunna ta en anställning. Egenföretagande i sig var inget självändamål.

    I ett fint avtal med arbetsgivaren, trappade jag ner min tid på Konsum, samtidigt som jag startade eget och vidareutvecklade min produkt för lansering till flera butiker. Efter ett tag var jag uppe i 45! Därtill datorbörjade jag ta andra uppdrag som programmerare, och skötte även lite infrastruktur åt mindre företag som ”datanisse”.

    Efter ett par år så blev jag kontaktad av en rekryterare som hade ett uppdrag på ett par månader åt Xtractor, ett företag i utbildningsbranschen. Jag nappade och körde på. Fick förlängt, till och från och tillslut så fick jag så ett erbjudande om anställning. jag tackade nej två gånger, mot bakgrund av att jag inte ville förlora friheten jag hade som egen (med barn på dagis och i skola så är flexibilitet tämligen praktiskt). Men så, när jag fick frågan för tredje gången, så rullades hela min livshistoria upp inför mitt inre, och jag insåg att jag nog faktiskt var på väg att lyckas med det som var min långsiktiga plan.

    Idag, 8 år senare, är jag ”Systemansvarig”, något av system-, plattforms-, och utvecklingschef på Xtractor.

    Jag är en vinnartyp.

    Martin Lange, mer blogg och kåserier http://blog.martinlange.se


    Tack min vän! 

    Inger

    Inlägg taggade med ,

Ett svar

  1. Liv skriver:

    Det här med livshistorier och att man i efterhand så tydligt kan se hur det funnits en röd tråd och att drömmar kommer till liv. Så oerhört spännande att få följa din livsresa genom dina ögon och med perspektivet från där du är nu. Tack för ett jättefint inlägg.
    /Liv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>