• Stå upp! Stå upp för dig själv.

    Träffade åtta driftiga kvinnor igår. Alla synnerligen självklara i sin framtoning, sina visioner och gärningar. Vi satt klockan 10 på visionboard1söndagförmiddagen och snickrade ihop visonboards. Tillsammans och ändå var för sig. God energi i rummet, alla fokuserade på sina tankar, känslor och sitt skapande.

    Bokförläggare Annsofie berättar om upplevelsen av kursdeltagare som inte berättat att de skriver. Rädslan för vad andra ska säga. Någon uttryckte hur sorgligt det lät. Jag beskrev mitt uppvaknande på skrivkursen jag deltog i förra sommaren. Samma sak där. Jag var den enda av åtta vuxna som faktiskt berättade om mina skrivdrömmar. Varför? Jag har den sortens människor runt mig idag. Författare? Nej, människor som drömmer. Människor som tror att de kan och därmed tror att jag kan. Människor som heller inte är rädda för misslyckanden. Åtminstone inte så skiträdda att de tar ifrån mig mina drömmar. Jag är också stark nog att stå emot eventuella belackare. De visar sitt tveksamma tryne ibland…   Vad jag berättar nu är att det alltså inte alltid varit så i mitt liv. Jag valde det andra valde. Jag var livrädd för att sätta mål. Mest rädd för mig själv. Jag var övertygad om att om jag sa något högt eller ens tänkte det fritt så skulle det per omgående gå upp i rök. Jag trodde inte på mig själv när det kom till drömmare och mål. Att GÖRA har jag alltid varit bra på. Här och nu. Men vad vill jag med det jag gör? Vart vill jag? 2007 vände jag skutan.

    I morse läste jag ett riktigt skönt kraftfullt blogginlägg från en för mig okänd tjej som valt att börja träna hårt. Resultatet blev muskler. Självutnämnda tyckare stod på kö att berätta att hon började bli för stor, killar talade minsann om att de gillar kurvor inte muskler. Den här tjejen började smulas sönder på insidan. Och där någonstans uppfattar jag att hon fick nog. ”Äntligen hade jag funnit min grej, att styrketräna och att träna riktigt tungt, att få jobba med högintensiv träning, bli riktigt jävla trött och svettig efter ett pass var verkligen min melodi. Och kroppen svarade därefter, plötsligt ökade min muskelutveckling, hjärtat blev starkare och med resultaten ökade motivationen.” Du kan läsa hennes egna stärkande rader här.
    Jag träffar i mina coachsamtal alldeles för ofta människor som inte bara har lite låg självkänsla utan ett riktigt kraftfullt självförakt. Det behöver inte synas på utsidan överhuvudtaget. De jobbar stenhårt med sitt yttre. Ofta med missuppfattningen att ingen då kan komma åt dem. Men är inte den stora självkärleksmuskeln större, ja då knäas vi lätt vid dessa verbala attacker. Så vad är bäst att satsa på? Mejja ner tyckarna, belackarna, målförgörarna eller ta tiden och energin till att jobba upp kärleksmuskeln? Jag satsar helhjärtat på  kärleksmuskeln!  Och, när du jobbar så då väcker du ett sug efter andra människor i din omgivning också.

    Med alla möjligheter som erbjuds här i världen vore det ju märkligt om några av oss inte skulle ta dem.

     

     

    Njut din måndag, det ska jag göra!

    Kärlek & ljus 🙂

    Inger

3 svar

  1. Amanda skriver:

    Tack för ditt inlägg! Det uppskattas verkligen! Kärleksmusklen är en given muskel man ska träna såklart!

    • inger skriver:

      Kul du hittade det! Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva och utgå ifrån dina erfarenheter och koppla till din utveckling. Något som kan inspirera många. Och ämnet du berörde är aktuellt hela tiden.
      Varmt lycka till! Inger

  2. Så klokt du skriver Inger, som vanligt vill jag också lägga till. Dina ord är viktiga uppmaningar till de som ännu ej ”vaknat upp” ur sin självförnekelse och en påminnelse till oss som redan tagit upp kampen. Kampen som ständigt måste pågå, genom hela livet. Vi blir aldrig klara, kärleksmuskeln behöver ständigt tränas och bli påmind om att den är viktig. Viktig för oss själva och för alla vi möter. För som vi mår möter vi ju andra, eller hur?

    Tack Inger för att du finns och för orden du sprider. Jag och fler med mig behöver bli påminda om hur viktiga och värdefulla vi är. Jag, den viktigaste personen i mitt liv – och du den viktigaste i ditt!:)

    Kram!
    Christina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *