• Din röst, ditt land, din värld, din påverkan!

    Idag läser vi den sista sommarbloggen för i år. Eva Burman får vara den som avslutar. Eva ger oss en stark och stor berättelse.10609098_949228188436601_792505682_n Den tar oss med ut i världen, tillbaka i historien och med reflektioner som gäller idag, nu och hela tiden. Stort tack till Eva och alla sommarens bloggare. Ni har verkligen förmågan att beröra.

    Vi är mitt uppe i ett valår där din, vår röst kommer att göra skillnad vad som ska ske efter valet nu och framåt under de kommande fyra åren i vårt vackra och underbara land. Fylld av demokrati, mänskliga rättigheter en välfärd som är mycket god jämfört många andra länder i världen.

    Jag har under ett och ett halvt år varit på en resa i världen och då jag åter kliver ned och sätter fötterna på svensk mark så är jag tacksam och ödmjuk över att just jag är född just i detta land, i denna del av världen, av just mina föräldrar och med mina syskon och alla nära och kära. Jag känner mig trygg, lugn och njuter av att se svenska skyltar och höra alla prata vårt språk och jag känner igen mig… jag har kommit hem på alla plan. Men min viktigaste insikt i själ och hjärta är att jag har kommit hem i mig själv. Jag har lärt känna mig själv, naket, såbart med en otrolig inre och yttre resa.

    Jag har varit och upplevt saker som jag i detalj aldrig har delat med mig till någon annan under hela mitt liv men jag gör nu det med er i denna sommarblogg. Här vill jag också nu tacka Inger Eriksson och alla fantastiska sommarbloggare som har delat sina upplevelser med oss genom mod och kärlek. Nu hoppar jag ut i det okända då jag tar modet att dela min upplevelse vad som hände under Protesterna på Himmelska Friden torg.

    Bakgrund
    Utdrag ur Wikipedia
    Hu Yaobangs död. 
    Mellan den 16 och 17 april 1989 började studenter demonstrera på Himmelska fridens torg för att högtidlighålla minnet av den nyss avlidne statsmannen Hu Yaobang, som hade tvingats avgå som en konsekvens av en studentrörelse två år tidigare.
    Demonstranterna begärde en politisk dialog med regeringen i en anda av socialism och patriotism, för att framställa sina önskningar om att öka pressfriheten varigenom maktmissbruk skulle granskas och om ingripanden mot korruptionen. Den 22 april försökte en grupp studenter överlämna en appell om politisk reform till partiledningen, som samlats till Hu Yaobangs minneshögtid i Folkets stora hall. Partiledningen vägrade att ta emot studenterna, vilket skapade stor frustration bland många demonstranter.

    Den 26 april utgav kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad en ledare som fördömde demonstrationerna som ”kontrarevolutionära”, vilket provocerade studentledarna och gav rörelsen ytterligare en skjuts. Demonstrationerna fick en allt större uppslutning av andra medborgare och den pågick i sju veckor under det att torget var ockuperat av folkmassorna och studenterna ropade ”Leve demokratin, leve friheten!” till minne av Hu Yaobang. Som mest uppgick deltagarna till uppskattningsvis 1 miljon människor.tanks

    Efter Mao Zedongs död 1976 skedde flera förändringar i Kina. Landet hade en ekonomisk tillväxt på omkring 10 procent per år, och sedan 1979 hade regeringen fört det så kallade moderniseringsprogrammet, vilket bland annat innebar att det kollektiva ägandet av jordbruket omvandlades till nyttjanderätt för de familjer som brukade jorden, en viss decentralisering av industrin, något ökad intellektuell frihet, samt en samförståndpolitik i stället för en politik på klasskampsidéns grund. Samtidigt bredde korruptionen ut sig bland de anställda tjänstemännen vid statliga verk, och nepotismen bland politiker. Dessa senare förhållanden kritiserades av ungdomar, som sökte större politiskt medbestämmande i enpartistaten. Sannolikt valdes platsen, Himmelska fridens torg, för demonstrationen på grund av dess symbolvärde som tidigare skådeplats för protest och massaker. 1976 sågs de sörjande för premiärminister Zhou Enlai som ett hot mot den stora proletära kulturrevolutionens landvinningar och tvingades bort med våld av polis och arbetarmilis. Inga av de sörjande avrättades, och de som fängslades släpptes alla efter Mao Zedongs död, men de som hade sörjt Zhou genom att lägga dikter vid en staty på torget fick göra avbön och s.k. självkritik.

    Protesterna på Himmelska fridens torg 1989 var en studentrörelse som började i slutet av april 1989 och som slogs ned av armén den 4 juni samma år omkring Himmelska fridens torg i Peking, varför händelsen är känd som Massakern på Himmelska fridens torg. Demonstranterna hade då sedan en tid demonstrerat på torget för ökad demokratisering, minskad korruption och erkännande av sin egen oberoende studentrörelse. Demonstrationerna pågick i sju veckor under det att torget var ockuperat av folkmassorna och studenterna ropade ”Leve demokratin, leve friheten!” till minne av Hu Yaobang. Som mest uppgick deltagarna till uppskattningsvis 1 miljon människor. Tidigt på morgonen 4 juni beordrades pansarförsedda arméstyrkor att öppna eld mot de obeväpnade demonstranterna och storma torget. Runt 3000 människor dödades eller skadades, de flesta inte på själva torget utan på den stora aveny som leder till torgets nordsida. Västerländska journalister på plats kunde följa det blodiga förloppet. Händelsen medförde att den kinesiska regimen i flera år kom att bli utsatt för stark internationell kritik. 

    Hungerstrejk och försök till dialog
    Intellektuella som uttalat sitt stöd för demonstrationen gick i landsflykt, bland annat Fang Lizhi och Liu Zaifu. Litteraturvetarna Liu Xiaobo och Wang Ruowang fängslades. I slutet på juni hölls ett extrainsatt möte med partiledningen, som bekräftade avsättandet av Zhao Ziyang och Jiang Zemins befordran till ny partichef. Himmelska fridens torg hölls stängt för allmänheten till 1 juli samma år. Ämnet är fortfarande tabu i Kina, där all allmän diskussion om ämnet anses olämpligt enligt regeringen. Den enda mediarapporteringen i Kina skedde ur kommunistpartiets synvinkel, där det hävdades att det var en nödvändig aktion för att försäkra regimens stabilitet. Det är många kineser, speciellt yngre sådana som bor långt ifrån Peking, som aldrig ens har hört talas om massakern på grund av kommunistpartiets effektiva mörkläggning av händelsen. I januari 2006 gick även Google med på att censurera den kinesiska versionen av sidan, Google.cn, genom att ta bort sökresultat som visade att massakern ägt rum, liksom information om Taiwans politiska status, den tibetanska frihetsrörelsen och Falungong. Den 13 maj, två dagar innan den sovjetiske ledare Michail Gorbatjovs statsbesök till Kina, inledde ett antal studentledare, som Chai Ling, Wuerkaixi och Wang Dan en hungerstrejk för att sätta ytterligare press på regeringen. För att försöka övertala studenterna att avbryta sin hungerstrejk bjöds ett par av studentledarna till samtal med Li Peng och andra regeringsföreträdare. Mötet, som direktsändes i TV den 18 maj, visade hur långt parterna stod ifrån varandra.

    När arbetare började demonstrera till stöd för studenterna och för fria fackföreningar i slutet av maj, blev partiledningen orolig för utvecklingen, vilket bidrog till att Li Peng och en grupp partiveteraner förespråkade att undantagstillstånd utlystes och militär kallades in.

    Undantagstillstånd
    Partiledningen var dock splittrad i frågan om demonstranternas krav. Partiets ledande organ, politbyråns ständiga utskott, kunde inte enas om att utlysa undantagstillstånd. Medan premiärminister Li Peng och vice premiärminister Yao Yilin röstade för, så röstade partichefen Zhao Ziyang och Hu Qili emot förslaget och Qiao Shi lade ned sin röst. Dödläget ledde till att Deng Xiaoping, Yang Shangkun och en grupp äldre partikadrer tog över beslutsfattandet. Zhao Ziyang och Hu Qili avlägsnades från sina positioner och Jiang Zemin utsågs till Zhaos efterträdare. Den 20 maj förklarade regeringen undantagstillstånd i Peking och general Chi Haotian fick i uppgift att övervaka armens rörelser.

    Natten mellan den 3 och 4 juni ryckte Folkets befrielsearmé ut med stridsvagnar och pansarfordon för att undertrycka rörelsen. Själva torget utrymdes utan blodspillan efter förhandlingar mellan armén och demonstranterna, men utanför Himmelska fridens torg sköt armén rakt in i obeväpnade folkmassor med skarp ammunition och både demonstranter och åskådare avled på platsen. Under dagarna som följde inträffade våldsamma sammanstötningar mellan militären och stadsbefolkningen.

    Uppskattningarna av antalet dödade civila varierar kraftigt; den amerikanska underrättelsetjänsten CIA uppskattar dödstalet till omkring 400-800, medan Kinesiska Röda Korset anger siffran 2 600 döda. Därtill skadades flera tusen människor, och flera fängslanden skedde.

    Efterdyningar
    I efterskalvet till massakern uppgavs att ytterligare flera tusen personer dödades, att regeringen uppförde misstänkta studenter på svarta listor och flera tongivande kinesiska

    Jag och i händelsernas centrum images
    Denna varma sommardag 1989 så står jag alltså där på Himmelska Fridens Torg i Beijing i Kina tillsammans med min vän Li och hans bror. De kämpade tillsammans med tusentals andra om att få sina röster hörda. Att de ville få andas, få tänka och tycka vad de vill, när de vill med vem de vill och rösta på det och den de trodde på. De kämpade för mänskliga rättigheter, demokrati och mot korruption. Vi rörde oss också på Avenyn och gatorna nära torget. Jag skiljdes från Li och hans bror p.g.a. trängseln i folkmassan.

    Vad mina ögon ser är människor, studenter som vill bidra och göra en förändring i dialog och tillsammans med de regerande. Framför mig så ser jag skadade människor som ligger blödande på marken, vissa misshandlade, såg ut som torterade då de var totalt sönderslagna i ansikte och armar med blod som pumpade och med kraftiga smärtor. Runt dem medmänniskor, nära och kära som hjälper till med att slita av sig kläder som de försöker stoppa blodflöden med, göra första-hjälpen-bandage med. Det är totalt kaos med människor som skriker och gråter. Runt omkring finns det många medmänniskor som hjälper till så gott de kan. De försöker ta hjälp av cyklar, vagnar och genom att bära de skadade och få in dem till sjukhus. Vissa så kallade ambulanser kommer, men så fort de får se via ID kort att de skadade är studenter, demonstranter så överges de skadade åt sitt öde på gatan. Får veta av Li och hans bror att de vägras vård på sjukhus också.

    Samtidigt finns kameror uppsatta runt om på lyktstolpar och andra strategiska platser på Himmelska fridens torg. I stora högtalare säger militären att folket ska ge sig och gå hem. På torget finns tält, människor som stödjer demonstranterna genom att komma med dryck, mat, filtar och varma kläder. Li arbetar på ett stort hotell i centrala Beijing, han är på torget varje ledig tid på dygnet tillsammans med hans bror. Han ger människor mat och stödjer hela demonstrationen.

    Jag känner rädsla i varje fiber i min kropp då folkmassan trängs närmare och närmare runt mig. Hela situationen eskalerar med att tanks kommer och siktar på folkmassan. Jag är inte mitt i skottgluggen men mycket mycket nära. Jag kan inte fly någonstans då jag är en av andra i en stor massa, där alla skyddar alla men också försöker skydda sig själva. Vi är som ett lämmeltåg och totalt utan skydd.

    Li och hans bror säger att soldaterna är utkommenderade från hela Kina främst från avlägsna bondbyar från bergen. De som kanske aldrig har varit utan för sin by. De har ingen kunskap eller förståelse över vad som sker och vågar inte gör annat än att lyda order. Dessa unga män är beordrade att skjuta rakt emot oss.

    Mitt hjärta pumpar, mina sinnen är på helspänn och jag kan inte ta vägen någonstans, jag är fastklämd tillsammans med alla andra. Jag ser mitt liv passera revy. Min älskade familj, släktingar och vänner finns med mig i hela mitt varande. Just då i den stunden upplever jag en enorm kärlek till dem, som en urkraft som en vulkan känner jag också deras kärlek till mig. I min själ väller skuldkänslor upp för att jag har försatt mig i denna riskfyllda situation utan att kunna förmedla vad de betyder. Jag vill be dem om ursäkt för att jag går in i en sådan här risk beträffande min trygghet och mitt liv Jag sökte mig in till Lejonkulan och hotet jag valde att med ett öppet sinne göra just detta jag ville uppleva, se, samt påverka men samtidigt så lät jag mitt ego stå i centrum. Min familj och alla nära och kära hade inte bett om något av det här, utan jag utsatte mig för fara och de riskerade att förlora mig. Allt detta far igenom mig när det helt plötsligt sprider sig ett inre lugn inom mig, en sinnesnärvaro som jag aldrig för eller senare har upplevt i mitt liv. Jag känner hur alla andra också är lugna och allt blir tyst. Sakta sakta ser jag tankvagnarna rulla fram mot människor som står modiga men skyddslösa i en fredlig demonstration och soldaterna skjuter rakt in i folkmassan. Människor faller ned på marken livlösa och någonstans så förstår min hjärna att vissa av dem är döda. Folk trampar på varandra och jag flyr för mitt liv. Helt plötsligt så befinner jag mig längre ifrån och jag tar mig sakta men säkert emot en säkrare gata. Jag trycker upp mig själv mot en vägg och benen skakar och jag förstår att denna upplevelse kommer för alltid att forma mig var jag än är och med vem jag än är.

    Jag blir sista dagen inbjuden till Lis familj och fick möta hans vackra, stiliga farfar och blev bjuden på mat. Jag förstod inte då, vilken otrolig risk Li och hans bror tog genom att bjuda hem mig. Det får jag veta flera år senare.Buddhahuvud+Tulpanvas

    Jag flyr tillbaka till mitt lilla hotell och inser att jag just nu är i säkerhet. Jag vill komma hem, jag vill komma i trygghet, jag vill krama mina nära och kära och säga jag är vid liv, jag lever och be dem om förlåtelse. Jag har ingen biljett ut ur landet, Li och hans bror köper en biljett till mig på transsibiriska järnvägen och denna gång tar jag det ryska tåget. Biljettens köper jag av en man som vill att jag ska ta med mig saker över gränsen. Jag förstår att det med all säkerhet är narkotika. Hör mig själv säga rakt ut ett klart och tydligt nej och tittar på honom med bestämd blick. Jag kan inte mutas, aldrig, för att få kunna köpa biljetten. Han ler och köpet blir av. Men Li säger att den kan vara falsk så jag är inte garanterad att komma ut från Kina. Lyckligtvis så kommer jag iväg på det sista tåget som lämnar landet. Jag slungas tillbaka till ca 1920 talet och då jag närmar mig Sovjetiska gränsen så stiger unga militärer ombord. Har sett gamla filmer från första och andra världskriget, dessa soldater och unga män är som tagna ur en film från då. En man berättar att han inte har varit hemma på fyra år och att hans käresta väntar på honom och att de ska gifta sig. Han visar foton från dessa år i lumpen och de är svartvita. Allt handlar om disciplin, krig och att strida för sitt land.

    Då tåget rullar in på stationen i Moskva så är hela perrongen, stationen, staden fylld av militär, polis med hundar som patrullerar överallt. Min resa emot trygghet och frihet är inte slut ännu.

    Det tar mig tre dagar att kunna ringa hem till min familj genom att köa på Telegrafen. Jag talar med min syster och hon är jättelycklig att få höra ifrån mig. I samma andetag så berättar hon att två tåg lämnade Beijing och ett av dem satt jag på. Det andra tåget hamnade i en mycket svår tågolycka med många döda. Min familj och nära och kära trodde jag var en av dem. Igen kom min skam och skuld slå ann i mig som en tryckvåg men samtalet bröts.

    Genom hela Östeuropa blåser det hårda, oroliga vindar i längtan efter frihetens tecken, demokrati och mänskliga rättigheter.
    Min resa styr emot München och på tåget möter jag en tysk ung man, vi blir förälskade och vi är tillsammans flera dygn. Han berättar om sin bakgrund och det visar sig att han kommer från USA och han söker sina rötter. Vi besöker ett koncentrationsläger och just där har hans släktingar gått åt i Nazisternas ugnar. Vi säger ingenting på flera timmar men håller varandra i handen och går runt och ser alla dessa bilder och hör guiden berätta om allt det hemska. Smärtan och lättnaden blandas inom mig. Glädje och sorg trängs samman och hela jag är som i en tomhet där jag ingenting känner men samtidigt så känner jag allt.

    Ja så tar jag mig hem till Sverige och jag står på min mark. På min moderjord och känner en ofantlig glädje att få vara hemma. Jag kommer hem helt oanmäld till min familj där vi har fått ett till ljuvligt barnbarn. Jag drömde om honom i Hong Kong och han såg exakt ut så som i drömmen. Min mamma möter jag i hallen med den mest kärleksfulla kram jag har fått av henne. Min syster slänger allt vad hon har och springer ut på gården där min taxi har stannat och hon bara skrattar och vi faller i varandras armar. Min pappa står på en brygga och fiskar som han älskar och det är en vacker sommarkväll. Han står med ryggen emot mig och jag frågar lugnt ”Pappa, har du fått någon fisk?”. Han vänder sig om och hans ögon strålar av kärlek och hans starka, trygga kramar omsluter mig och då vet jag att allt kommer att bli bra och jag är älskad och jag är hemma på alla plan.

    Idag, en sommarkväll 25 år senare så sitter jag här och läser vad jag har skrivit och delar min resa som jag aldrig förut har delat med någon. Jag är så glad, känner en så stor rikedom att jag har fått upplevt allt detta men det tog mig ca tre år innan jag tittade på alla mina bilder. Jag behövde tid till att smälta och läka.

    I höst så kommer valet och jag känner Gud låt inte de onda krafter som råder ta över i vårt land, i Europa, Syrien, Iran, Irak, ja hela den Arabiska världen. Varje dag så ser jag hur människor kämpar för en röst, ett land, en värld där de vill få uppleva demokrati, tolerans, fred, frihet trygghet samt att kunna få andas. Snälla ni rösta och forma den värld som du önskar för det kommer jag att göra.
    Ödmjuka, innerliga kramar!
    Eva Burman

    Tack Eva!
    Inger

    Inlägg taggade med ,

7 svar

  1. Så nu har jag gråtit av mig efter att ha läst din fantastiska berättelse. Detta går rakt in i hjärtat och hamnar på platsen ”stora känslor och ärlighet”. Faktiskt kan jag inte riktigt skriva ner vad jag vill säga mer än tack och lov att du kom hem och tack och lov att du finns för att berätta. I dagens Sverige och värld behöver vi personer som dig som kan upplysa. Vi förstår inte utan en erfarenhet och de flesta av oss upplever aldrig det här. Jag lever med min släkts historia och ser med skrämda ögon vad som händer omkring mig.

    TACK från djupet av mitt hjärta!

    /Dorotea

  2. Eva Burman skriver:

    Tack från djupet av mitt hjärta till ditt hjärta Dorotea!
    Känns fint att jag nådde fram till dig. Att ta fram detta ur mig själv har varit mycket mycket svår. Men då Inger gav mig denna fina gåva som jag djupt känner mig hedrad till att få göra då visste jag att jag har ett ansvar och det var att berätta detta. Vad som nu händer i vår värld är fruktansvärd och om jag kan beröra en eller flera så har jag kanske kunnat bidra något att via min röst påverka.
    Tack igen Dorotea!
    Kram!
    Eva

  3. […] Eva Burman Min vansinnigt kunskapsöverfyllda kollega från mitt senaste projekt, UMA. Eva är inte bara coach sedan många år utan socionom, entreprenör och norrlänning. Positiv har fått ett ansikte. […]

  4. Eva Burman skriver:

    Tack Inger!

    För att du gav oss möjligheten att sommarblogga.
    Kram!
    Eva

    • inger skriver:

      Tack Eva för att du tackade Ja! Det här är en ljuvlig mix av känslor, reflektioner, igenkänning och stora överraskningar! Livet är här och så nära. Tack för att du valde att dela din berättelse med oss och genom Framgångsbyrån! Det är en ära.
      Kram Inger

  5. Di skriver:

    Andlöst läser jag om fin resa och är glad att du delat den med oss och är glad att du kom hem. Du gav mej en tankeställare om att inte utsätta De vi älskar för saker de inte bett om! Kramar

  6. Christina skriver:

    Tack Eva för en fantastisk, stark och rörande berättelse – och tack för att du påminner oss alla om vikten av att lägga vår röst för frihet, fred och demokrati…

    Kram,
    Christina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *