• Ensam eller övergiven?

    DSC_0078
    Dags att presentera min vän och coachkollega, MarieLouise Falk. Här delar hon med sig av upplevelser och känslan av övergivenhet. MarieLouise är hängiven mycket saker i livet, jag uppfattar att hon är hängiven livet. När man har förmånen att träffa MarieLouise ser man sprudlande glädje och energi, en vacker golfare, en engagerad ordförande i ICF Sverige, en PT, massör, kompis, mamma och mormor… 

     

    – Jag skulle vilja tala med dig om en sak.

    Tänk att den meningen väcker så många tankar, minnen och känslomässiga reaktioner i mig. Vad tänker du på? Är det något positivt eller negativt eller rent av ett neutralt minne?

    Det finns massor av tillfällen där denna mening gjort en entré i mitt liv och fått mig att ändra riktningen något. Som när min mor sa, då jag var ca 8 år, att pappa inte var som andra. Han var från ett annat land, Finland. Men eftersom min far pratade perfekt svenska förstod inte jag det annorlunda med honom. Däremot fick jag höra emellanåt att de kallade honom finnjävel. Det visade sig att min mor som var från Dalarna inte heller var okej i storstadens sammanhang. De upplevde ett slags utanförskap. Längre fram i livet dök det upp mer  om dem. Jag själv upplevde tidigt ensamheten och utanförskapet. Ensam om mina hemligheter. Som att min far var alkoholist, min farbror och min äldsta bror likaså.ensamheten

    Vid ett annat tillfälle när jag var 13 år så kom det igen. – Marie Louise jag vill tala med dig. Min farfar hade gått bort. Min stora idol hade dött och vi for till Finland så som vi gjort varje sommar. Där var det sorgligt och det pratades inte så mycket mer om det. Jag var för liten för att få följa med på begravningen. Så jag fick vara hemma i farfars hus och vara barnvakt åt mina små kusiner. Åh vad jag hatade dem då. Ensamheten kröp på mig igen. Jag var så ledsen men hade ingen att prata med. Alla var så upptagna med sitt. När jag väl kom hem till Sverige visste jag att det nog var sista gången jag var i Ekenäs, Finland. Som tur var hade jag fel.

    Vid tretton, fjorton års ålder händer det, som vi vet, mycket med oss. Så även med mig. Det startade dock redan vid 11 års ålder. Kvinnligheten gjorde sin debut och så kände jag mig annorlunda igen! Ensamheten kröp åter på mig.

    Min mor arbetade på SMHI. Som vid den tiden låg på Bromma och Arlanda flygplats. Mamma var kartriterska och hon arbetade på nätter med att rita kartor till morgondagens väderleksrapport på TV. När jag var liten fick jag följa med men när jag var 13 år ansågs jag stor nog att vara ensam hemma. Mina bröder som är 5 och 7 år äldre hade vid det laget flyttat hemifrån. SÅ jag var helt ensam hemma. Jag hämtade min far på kvällarna, nätter då han inte var redig att gå hem själv. Han arbetade som det hette då som kamrer på Ernst Nilsson och extraarbetade som taxichaufför. När de skulle ställa in bilarna på kvällarna satt chaufförerna och tog ett glas för ”att slappna av” som det hette. Problemet var bara att han somnade oftast där och kollegorna ringde hem. Eftersom det för det mesta bara var jag hemma så gick jag iväg för att hämta honom. Ensamheten kom krypande.lyckligacoachen1

    När jag var så där 13-14 år hade jag fått nog av att alltid vara orolig och rädd. Så jag satte mig upp i sängen, knöt min näve och slog den i sänggaveln och lovade mig själv att aldrig mer vara rädd. Aldrig låta andra människor eller händelser styra mitt liv. Det var också här och då jag bestämde mig för att alltid vara lycklig i mitt liv. Jag förstod att det var mitt eget ansvar. Det kan ingen ta ifrån mig – min egen lycka. Så till denna dag påminner jag mig varje gång en rädsla dyker upp med att knyta min näve.

    När jag får samtalet från en av mina bröder sommaren 1980 som säger att mamma är nära att dö nu, av cancern, så knöt jag näven. Ensamheten gjorde sig åter påmind.

    Jag kan fortsätta att bli långrandig med mina förluster men det är inte därför jag skriver till dig. Listan fortsätter med olika händelser i mitt liv som påverkat mig stort och det jag har funderat mycket på är ensamheten. Med en snabbspolning till idag där händelserna byts ut till olika skepnader och i ensamhetens tecken så kommer det ut i sin rätta form – övergivenheten.

    När jag hade tagit mitt beslut med den knutna näven så fick jag tag i mitt ansvar. Jag kände att när jag var i kontroll av känslan av ensamheten så var det okej. Idag har den bytt skepnad till övergivenheten och där är jag inte ansvarig på samma sätt.

    Jag ser hur vi överger varandra i olika sammanhang. Som kollegor. Det händer något på arbetet, i laget, i familjen och vi backar inte upp varandra trots att vi bara minuter innan var överens om utgången.

    Smaka på orden ensamhet och övergivenhet. Jag kan vara ensam, känna mig ensam fast jag är i en relation. Jag kan också välja ensamheten men hur är det med övergivenheten? Över – given, vi blir givna över till någon, något och här uppstår en lucka.
    Det behövs andra människor för att uppleva övergivenheten, här är jag utanför min kontroll. Jag tror att det är här utanförskapet uppstår om vi exempelvis tänker på människor som lämnat sina länder på grund av att deras regering, regim, familj, vänner och kollegor övergivit dem. Vad skulle hända om vi möter andra människor med den insikten att vi alla, mer eller mindre har någon gång upplevt eller upplever en övergivenhet? Hur skulle vi då behandla varandra?

    Det är just dessa frågor som tidigt skapat mitt intresse för att bygga broar mellan människor. Så om jag kan gilla ensamheten, kan lyckligacoachenKWjag då gilla övergivenheten? Nej inte jag i alla fall. Låt oss reflektera och samtala om ensamheten kontra övergivenheten, vad det gör med oss. Det jag noterat med mig är att jag också överger, men idag är jag medveten om det. Det var lättare att överge än att överges. För jag skyddade mig själv trodde jag, från rädslan.

    Med två krafter i livet rädslan och kärleken så får jag helt andra resultat om jag väljer kärleken. Att välja kärlek kan också innebära att tacka nej till någon eller något som kan tolkas som kärlek. Det är lite lurigt men jag får jobba på det. När rädslan griper tag i mig så tackar jag för påminnelsen om vart jag är på väg – knyter min näve – jag är på väg hem till mig, till mitt inre, mitt hjärta. Det är en person jag aldrig överger och det är mig själv. För om jag tar ansvar och visar vägen för mina barn, barnbarn, vänner och familj, så visar jag dem att det är okej att göra detsamma.

    Bemöt andra så som du själv vill bli bemött. Med kärlek & respekt.
    Trevlig sommar!
    MarieLouise

     Vill du läsa mer om och av MarieLouise så finner du henne på en rad olika ställen,
    Hemsidan, Lyckliga coachen, Twitter och Facebook.

    Tack MarieLouise!
    Inger

    Inlägg taggade med ,

16 svar

  1. Kerstin Görasdotter skriver:

    Oj. Tack för din berättelse. Din egen berättelse från ditt liv. Men allra mest tack för dina beskrivningar hur du nått till din numera insiktsfulla vandring här i livet. Mycket handlar om att förstå att jag kan välja. Precis som du valt att berätta för oss.
    Tack igen.

    Kerstin

  2. Tack MarieLouise! Tack för din fina, nära och personliga berättelse från ditt liv. Jag kunde verkligen känna, nästan ”ta” på det du upplevde. Kram till dig!:)

  3. Tina skriver:

    Tack för dina tankar jag har upplevt mycket ensamhet i mitt liv ensamhet ensamhet kan jag säga ibland. Då jag blev tvungen att bryta med min mor blev min syster otroligt arg på mig och även om jag flera gånger försökt och speciellt efter vår mors död hitta en kontakt så finns ingen plats för mig i hennes liv. Som singel utan barn och blodsbanden klippta så kan ensamheten och övergivenheten bli väldigt stor, men jag har insett att jag måste fokusera på det jag har i mitt liv och älska det. Jag vore inte här om jag inte hade gjort dom val jag gjorde även om dom var mellan pest eller kolera.

    Övergivenhet en hemsk känsla, men jag har insett att människor ska en tid i mitt liv och när den är över så försvinner dom.

    Mycket spännande att läsa din blogg. Lycka till!

    • Kära Tina, övergivenheten griper tag i oss alla – vi bör komma ihåg våra icke blodsbröder och systrar som finns där ute för oss. Det är Ditt liv och Dina val – modigt gjort – tack för Dina ord. <3

  4. Liv skriver:

    Jag slutade andas när jag läste det här inlägget. Det gör jag när något berör mig på djupet och det gjorde det.. för vi kan nog alla känna igen oss i övergivenheten och jag tyckte om hur du vinklade den och visade på den i vardagssammanhang men också bron som överbrygger ensamhet och övergivenhet. Tack finaste du för att du delade.. och på ett så personligt plan.
    Kramar från Liv

    • Liv, vilket vackert namn – vi är här för att överbrygga våra rädslor som inte är unika för oss envar utan för oss alla. Ja rädslor dyker upp i vardagen inte bara på film 😉 lev ett underbart liv LIV kram

  5. […] Falk kvinnan med ett CV långt som en 18-hålsbana. I mitt liv är hon den goda vännen, ledamoten som blev […]

  6. Oj vad det här känns i hjärtat. Rakt in. Så ärligt och direkt på något sätt. Tack för att du delar med dig på ett så personligt och även privat plan. Jag kan känna igen känslan. Den kommer ibland men mer när jag var yngre.

    /Dorotea

    • Tack Dorotea för de fina orden – ja det stämmer de dök upp mer som yngre men det kanske påminner oss om att vi inte är gamla? 😉 Höst hälsningar till Dig

  7. Eva Burman skriver:

    Hej Marie Louise!
    Du berör mitt hjärta då jag kan se och känna med den lilla flickan. Samtidigt så känner jag hennes inre styrka. Du sätter ord på allt det som vi alla i vårt land och värld behöver ge mera av nämligen kärlek och respekt.
    Tack för ditt mod och att du visar vägen ut och in i gemenskap.
    Sommarhälsningar!
    Eva Burman

    • Hej Eva från höstrusket, tack för Ditt fina inlägg. Ja i dessa dagar med meningsutbyten ser vi att vi behöver samla oss mer under skylten – kärlek och respekt – sköt om Dig Eva.

  8. Di skriver:

    Du skrev orden som kunde varit mina. Det var som att läsa mina tankar och upplevelser i livet! Tack för att du delade dina med oss och visar att det finns andra som upplevt det . Tack för att du satte ensamhet och övergivenheten i ett nytt sammanhang så att jag också kan förstå skillnaden! Önskar dig ett fortsatt fin sommar! Di

    • Hejsan Di, tack för Ditt inlägg – det gläder mig att även Du fick en aha känsla och ett sammanhang på ensamheten och övergivenheten. Låt oss ta med de orden i vardagen. Med härliga hösthälsningar till Dig Di.

  9. […] höstpod handlar precis som sommarbloggen om att känna sig ensam och övergiven. Hon reflekterar över hur övergiven står i relation till […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *