• ”Det får man räkna med..”

    Vad innehåller uttrycket ”det får man räkna med”? Att bli förkyld i januari. Att någon gång åka fast för fortkörning om man ofta Räkneramkör fortare än rekommenderat. Att som kvinna tänka på hur man klär sig i samband med alkoholintag eller att man bara hängde med en skön killkompis och sedan blev våldtagen. Att som anställd på ett behandlingshem för unga vuxna bli utsatt för någon form av våld. Jag vet inte. Jag har varit med om det första och det sista i mina exempel ovan men den ack så användbara ”det får man räkna med” är brukad i så många fall.

    Jag hade inte räknat med att råka ut för en våldshandling riktad mot mig. Jag fattar att det kan hända. Det kan hända vart som helst. Det kan hända vad som helst, för den delen. Men vad står uttrycket för och hur hjälper det den som drabbats av någon sorts omständighet. Är det samma sak som ”du får skylla dig själv.”? Det landar så i mig. Att får du räkna med det så får du också hantera det. Om du räknat med det så klarar du dig när det hänt.

    Jag har funderat en del på det här för jag kan förhålla mig till den delen att jag får räkna med att en ungdom som inte mår bra, inte har med sig en enda erfarenhet av gränssättning hemifrån kan bli aggressiv och våldsam. Så okej, jag räknar med det när jag tar jobbet. Det står inget om det i anställningsavtalet eller på den välarbetade hemsidan, jag har aldrig hört någon säga det innan när det hänt andra, det sägs inget om det till ungdomarna som skrivs in på behandlingshemmet. Tvärtom. Ungdomarna informeras och får till och med skriva under en skrift som säger att ”våld mot personal och/eller ungdom kommer att äventyra din plats här på…”. Så, men, vi ska räkna med att det kan hända. Okej då gör vi det. Det vi i n t e räknar med är att inte få stöd av organisationen. Närmsta chefen. Ledningen. Ägarna. Kollegorna.

    Jag räknar alltid med mig själv. Jag har stor tillit till mig, mina kompetenser, mina förmågor och resurser. I våras när jag fick ett glas slängt på mig på en armlängds avstånd lyckades jag skydda ansiktet med en hand. Sekundsnabbt for den upp och jag blundade. Glassplittret i håret och koftan sa mig att det var en riktig tur. Allt det som hände sedan har bara varit motsatsen. Till tur. Lite våld får man räkna med. Fast jag räknade kallt med att ungdomen skulle få ta konsekvenserna. Så hade vi tidigare gjort. Den här gången fick jag ta konsekvenserna. Det får man räkna med. Jag gick i samtal, jag grät, jag berättade om ångest och rädsla. Jag fick förklara och försvara. Jag fick parera en kollega som passade på att sprida ett par märkliga illvilliga rykten mitt i min känslostorm. Jag kan räkna till en (1) kollega som stått vid min sida hela tiden. Jag hade i alla fall runt 20 kollegor. En chef. Flera chefer. Det hade jag inte räknat med.

    brene-brown-i-choose-authenticity-badgeÅtta månader tog det. Fyra månaders sjukskrivning och en uppsägning kostade det. Jag orkade till slut inte mer. Jag hade inte räknat med att lämnas i tystnad under en sjukskrivning. Jag hade inte räknat med att min arbetsgivare, chefer jag kan namnet på, skrattat med, skålat och gjort upp planer med skulle prova att göra sig av med mig genom klurigt formulerade skrifter jag skulle skriva på. Jag hade inte räknat med att mina känslor och mina behov skulle skapa ilska hos dem.

    ”Det får man räkna med” är ett antonymt uttryck för empati i situationer som dessa. Jag skulle leva i en sorglig sinnevärld om jag gick runt och räknade med svek, om jag räknade med att bli utsatt för våld eller att kollegor skulle svika när jag behövde dem som mest, att chefer som står upp för utsatta ungdomar inte står upp för de som jobbar med samma utsatta ungdomar. Jag är glad och tacksam över min förmåga till tillit. Min förmåga att hantera det som sker utan att ha förutsett alla delar. Jag uppskattar min förmåga att släppa taget och gå vidare, min förmåga att kämpa för det som är mina grundvärderingar.

    Jag hade inte räknat med att nu i efterhand få höra någon av mina tysta kollegor säga till en annan att; ”Våld, det får man ju räkna med när man jobbar här.”. Jag är glad att ingen sa så när jag jobbade på Kricagården. Jag hade aldrig tagit jobbet från början då. Jag jobbar med kommunikation och i relation, jag jobbar avskalat, nära och med hjärtat. Då kan jag inte gå in och räkna med våld. Det vore ett svek mot det jag tror på. Punkt.

    Idag lyser vårsolen. I fredags pratade jag med en av mina ungdomar, fikade igår med en annan. De räknar med mig. Det gör de helt rätt i.

    Njut dagen!
    Inger

     

     

    Inlägg taggade med ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *