• Min inre biografbild- är från en Backwaterflod i Kerala, Indien. Hur ser din ut?

     

    Är på resa – i Kerala, i Indien, reser på dåliga vägar med skumpigt lokalt fortskaffningsmedel, jag riktigt känner hur bussens icke existerande fjädring verkligen inte finns, så vid varje större skutt känner jag att jag lyfter och riktigt dunsar ned hårt som på en plåtbräda.

    Bussen kränger och orientens discomusik skrålar genom bussens spruckna högtalare.
    Det finns inget glas för fönstren på bussen, klimatet är sådant att jag bara är tacksam för den lilla vindpust som det ändå ger att resa fort och så här skumpigt. Istället är det monterat ett väldigt glest järngaller så att man ändå skall kunna känna sig trygg över att inte ramla ut ur bussen under färd – inte igenom fönstren i varjefall. Dörrarna går nu inte att stänga, så jag sitter ändå och kramphåller mig i framförvarande stolsrygg.

    Rätt vad det är så känner jag att allt känns så himla tokgalet och jag bara börjar att skratta, skrattet bubblar ut ur mig och jag kan inte sluta, min stolsgranne börjar ryckas med av mitt smittande skratt och jag skrattar så att mina tårar rinner. Vid varje nytt skutt som bussen åstadkommer gör jag en liten luftfärd och landar sedan med en duns som återigen sätter igång mitt pärlande skratt. Till slut blir jag alldeles trött i magmusklerna och dessutom har mitt skratt spridit sig till resten av bussen, fast de inte alls förstår något av vad den där roliga europeiskan egentligen skrattar åt, så skrattar snart hela bussen i böljande skrattkonvulsioner.

    Sätter jag ut fingrarna aldrig så lite genom gallret så inbillar jag mig att de automatiskt kommer att amputeras om vi får möte med någon annan buss eller lastbil – för så smal är vägen vi skumpar på, så små är marginalerna det handlar om – i det här landet. Jag har packat en liten packning ur packningen och tänker bara stanna borta över några nätter. Jag är på väg till en båt som trafikerar flodsystemet, Backwater system, i det inre av detta land. Skall bo på båten några nätter. Det skall bli skönt att lämna det larm och stök som är i den stad jag nu stannat i en tid.

    Nu börjar chauffören tuta ihållande och jag förstår plötsligt att han satsar på att köra om en annan buss, och han tänker sig köra om bussen f ö r e den väldigt smala bro som nu syns en kort bit framför oss!… Han ökar takten och skumpen ökar i takt med fartökningen, chauffören hänger nu oavbrutet med all sin kraft på tutan. De typiska guda- gudinnebilderna och de tunt trädda blomstergirlangerna som sitter uppsatta längst hela väggen ovanför bussens framruta börjar svänga helt okontrollerat.

    Helt fantastiskt – eller skall jag säga helt galet? – chauffören hann faktiskt att köra om den andra bussen före bron! Hela bussen rister och gnisslar i alla sina plåtar och beståndsdelar och jag ber en snabb bön om att jag skall klara mig ur denna resa med livet i behåll.
    Snart är jag framme. Stiger av och får med mig min lilla packning. Stannar och dricker mitt medhavda vatten i skuggan framför ett mindre tempel. Doften från elefantspillning ligger djup i luften…. Konstaterar att jag tycker det doftar gott!

    Promenerar sakta sakta fram i hettan till båtstationen där det enkla men vackra fartyget ligger förtöjt. Vi är bara ett fåtal resenärer, kaptenen och kocken/hoppilandkallen.  

    Min hytt är byggd som en välvd bambuhydda, ja hela båten är sådan – fast ombord på en båt. Jag har en egen ljus liten hytt som öppnar sig mot aktern på fartyget. Har en hytt med utgång mot en liten uteplats där vackra sirliga rottingstolar och vilfåtöljer är utplacerade.
    Min säng är vackert bäddad med underbart batiktryckt blått och vitt bomullstyg, det ligger ett konstfäigt vikt vitt lakan vid fotänden av sängen. Har eget litet badrum med dusch och toalett. Jag bestämmer mig för att inte fundera över vart avloppet tar vägen.

    Nu lägger båten ut… fartyget är en hjulångare så det är endast i ljudet av vattenplask som vi färdas på floden, i synnerligen sakta mak. Vi glider förbi flera olika kryddodlingar som ger helt fantastiska dofter som vi bär med oss tills vi kommer fram till nästa krydda…Likaså kommer vi förbi stråk av nästan outhärdligt äckliga dofter. Detta vackra land med alla dessa kontraster och dess mångfald av färger. 

    Efter några timmar på floden så kommer jag in i en meditativ rytm. Det är väldigt skönt och vilsamt att färdas på floden. Jag känner en stor glädje att få lyckan och uppleva allt detta. Bestämmer mig för att spara just denna vackra bild inom mig, för att ta fram – när novemberregnet blåser på horisontal ledd över Liljeholmsbron och varma soliga dagar tes väldigt avlägsna. När en medveten avslappnad meditationsstund i Mindfulnessens tecken är det enda sättet att få in lite solljus i mörkret.

    Hur ser dina egna inre bilder ut? Har du funderat på att ha ögonen öppna för sådana stunder? Välj ut någon fin inre bild som en affisch i din inre biograf. En bild som du kan ha som en lugn inramning när du mediterar, gör din avslappning, bara samlar din nya kraft.

    En fantastisk bra ihopsamling som jag ofta gör, det gör jag i bilen. När jag kommit fram dit jag skall vara och parkerat, stannar jag kvar i bilen och blundar och gör en mikroavslappning i kroppen, en supersnabb genomgång av hela kroppen från fötterna upp till hjässan, en så kallad minimini-kroppsscanning. Då gärna med en varm och god bild uppsatt inne på min inre biograf. Max 5 minuter. Det gör susen för min fokusering inför vad mitt uppdrag är. Prova!
    ”Jag heter Kerstin Ålander, jag har en begravningsbyrå på Liljeholmen. Jag brinner för att hjälpa människor i den svåraste av stunder – att lotsa dem för att finna den röda tråden, att finna det personliga, det där lilla extra som gör att begravningen blir en fin och bra sådan. Jag anlitas också som borgerlig officiant, dvs ett alternativ till präst. PÅ min byrå arbetar jag även med ekonomisk familjerätt såsom bouppteckningar och arvskiften m.m. Sedan 2 år tillbaka tar jag numera emot för kognitiva psykoterapeutiska samtal, kring olika slag av förluster. På min byrå är det ständigt denna dödsäsong”.

    Tack Kerstin! För en fin sommar och två härliga sommarbloggar från dig.
    Inger

Ett svar

  1. […] humoristisk som där och närvarande när den allvarliga stunden kommer. Kerstin är en kär och återkommande […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *