• ”Flitig var…”

     

    Varsågoda, Ann Bergström! 
    Jag är en pratsam människa! 

    Kvinna, otroligt lokalpatriotisk exilskånska, boendes i Göteborg, med man från Norrbotten och söner som talar finaste ”götebosskan”. Jag är en pratsam människa (aka ”kommunikatör”) Jag gillar att umgås med människor, kända och okända (aka ”nätverkande”) och att sitta med en god vän och prata (aka ”wann-tu-wann) och utbyta åsikter och erfarenheter.
    Har på senare åren lärt mig tycka om hundar, men är innerst inne en kattkvinna. Hela familjen B. bor hos en drottning, vid namn Shiva.
    Språkintresserad bokslukare, som ibland agerar språkpolis, och är allmänt fascinerad av bildning. Älskar att skapa med händerna, helst med tyger och garn, men även med andra material.
    Utbränd lärarsjäl, som de senaste året sadlat om och satsar nu på en karriär, som tidigare var en hobby.

     

    ”Flitig var…”

    …och du skall vinna
    hälsa, munterhet och bröd,
    Vägen till din lycka finna.
    Då ej ledsnad eller nöd.”

    Jag växte upp som ett mycket önskat barn utan syskon i en arbetarfamilj i Malmö. Båda mina föräldrar var strävsamma människor, som hela tiden försökte göra tillvaron bättre för oss tre. Tidigt förstod jag att det som gällde var att vara duktig, flitig, hjälpsam och snäll. Så det var jag! Duktig i skolan, duktig hemma, snäll mot alla och flitig i allt jag gjorde.

    Jag hade fina betyg i skolan och var ”klassens ljus” i grundskolan, alltid ordentlig, alltid i tid med alla böcker och annat med mig. Duktig till den milda grad att jag efter en termin i första klass fick byta till andra klass efter jullovet. Ingen frågade mig hur jag ställde mig till det, men jag var snäll och fogade mig och fortsatte vara duktig. Vägen till universitetet var utstakad och föräldrarna var stolta. Endast en kusin hade tidigare blivit akademiker och jag var alltså nummer två.
    Efter några års, kanske inte alltid så flitiga studier – man måste ju uppleva studentlivet också, – blev det Lärarhögskolan i Mölndal och tjänst på en högstadieskola i utkanten av Göteborg. 

    Livet som lärare började och jag älskade varje minut. Så länge jag kan minnas har jag velat bli lärare och nu var det verklighet. Men inte var jobbet som det beskrivits på Lärarhögskolan – det var nästan precis tvärtom. Jo, det var likadant vad det gällde att det fanns en skolledning, kollegor och elever, men det var också allt som stämde.
    Det räcker inte att ha utbildning till lärare. Det krävs talang också. Det är ett hantverk, som det tar många år att lära sig, men om man klarar sig de första åren utan att bli ”uppäten”, då är det ett underbart arbete.

    Det finns inget viktigare arbete än att få vara med och utbilda den kommande generationen.

    Själv arbetade jag med högstadieelever och det är en åldergrupp, som passar mig som hand i handske. Jag älskar de där vilsna, kaxiga, gulliga, valpiga killarna och tjejerna, som säger: — Öööhh…,och kan mena vad som helst!
    Det finns inget som slår när man får vara med om hur de plötsligt knäcker koden och får en ”aha-upplevelse”, när man får ett förtroende av någon, när man får små lappar med ”Du är den bästa läraren”, när man står på sig mot skolledning och bigotta, konservativa kollegor och det visar sig att man hade rätt och att projektet lyckades, när man trots nästan obefintliga resurser får skoltrötta tonåringar att hitta nåt, som får deras ögon att lysa.

    Tänk er då hur det känns när någon plötsligt utan förvarning drar undan mattan under fötterna och jag ramlar djupt ner i det svarta hålet och inte förstår vad som hände eller hur jag i hela friden ska mäkta med att någonsin ta mig upp därifrån!

    Jag höll i 26 år, men sen ”skar motorn”. Jag hade varit duktig för länge och koncentrerat mig på att ta hand om andra, utan att ha haft en tanke på att ta hand om mig själv. Jag hade skämt bort alla runt om mig, togs för given och var urdålig på att säga ”nej”.
    Så där satt jag i det svarta hålet utan möjlighet att ta mig upp, utan hjälp eller förståelse från min omgivning och utan någon som helst självkänsla kvar. Om jag inte var lärare, vem var jag då?
    Efter en 8 år lång period av sjukskrivning, oändliga möten med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, facket, externa aktörer (inköpta coachingföretag av Arbetsförmedlingen) otaliga omorganisationer hos nämnda myndigheter och följaktligen ett ständigt fallande mellan stolar för min del, inskrivning i fas(ansfulla) 1 och förnedrande upplevelser bestämde FK att jag var till hälften frisk och till hälften sjuk. DVS. hälften ”sjukpensionär” (aka person med sjukersättning), hälften arbetslös och utförsäkrad från A-kassan.

    Inga jobb fanns att få för en avdankad, begagnad lärare och inför hotet att ledas in i fas(ansfulla) 2 hörde jag mig själv säga :
    -Det blir inget med det! Hellre skjuter jag mig i foten!
    AF-handläggaren ryckte till, men jag tänkte ”Det är nu eller aldrig!”

    Sedan ett år är jag chef, VD och allt annat man är som egenföretagare och det känns underbart, fast darrigt. Jag startade STORARTAT ®( www.storartat.se ) i september 2011 och jag firar snart 1-årsjubileum.

    Det går trögt och inga större intäkter har det varit under året, men jag tycker att det är så roligt och jag vet att det bara är en tidsfråga innan allt släpper och kunderna väller in.
    Jag lär mig massor efterhand! Inte minst av alla de härliga, roliga, kunniga och professionella människor jag träffar via bloggar, mingel, nätverksträffar och i sociala media.

    För, som sagt, jag är en pratsam människa, som tycker om att träffa andra människor. Det kan bara inte gå fel! 

    PS Vad gör STORARTAT®? Men kom och hälsa på www.storartat.se!
    Vem vet! Kanske ses vi rätt vad det är IRL (aka ”på riktigt”)?

    Tack Ann! Tack för att jag får lära känna den här delen av dig!
    Vi ses, Inger

     

     

     

     

     

    Inlägg taggade med , ,

2 svar

  1. STORARTAT skriver:

    Käraste Inger!
    Tusen tack för att jag fick lov att breda ut mig hör på din blogg och bland alla andra fina sommarbloggare!
    Det är inte alla som ”släpper till” sin blogg lika generöst som du gör.
    Du är bara bäst!

    PS Jag hoppas att vi snart kan ses IRL (aka på riktigt [paw ricktit])

  2. inger skriver:

    Ann, och jag tänker att ni är generösa som delar med er av historier som berör, inspirerar och ger reflektion åt andra. Det är en riktig vinna-vinna-deal det här :)
    Jag ser fram emot ett liveframträdande snart, you and me!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>