• SMS till himlen

     

    Idag presenterar jag en sommarbloggare jag inte träffat tidigare. Lisbets rader till mig klev rakt in och berörde mig djupt. Precis som det ska. Sorg. Oundviklg del av livet. Och när den är hos en är andras berättelser en tillgång. 

    Den Privata Lisbet Olofsson är allkonstnär, kreativ explosion, designer & Car-b-q kock.
    Gjorde en föreläsning med Tina Thörner som hette brudar, bilar och bensin eftersom jag rör mig ofta i motorvärlden. Äger fyra gamla veteranbilar & ett stort garage (Lekstugn) fyllt med nostalgiprylar. Hänger dragracing, motorträffar- och liknande tillställningar. För att veta lite till, http://blogg.vk.se/halsozam/ &  www.halsozam.com

     

    Jag ville inte lämna honom där!
    Men han kunde inte följa med mig.

    Hur länge ska jag stanna kvar och när är det dags att gå?

    Jag hade levt som en halv människa i en månad, lagt den i vila och nu började den att komma till liv. En stor kraftig hand tar tag i min magsäck och min strupe och kramar åt hårt. Vatten har svårt att sila ned och mat är inte att tala om. Blodet forsar i mina vener, trycket stiger i bröstkorgen och allt känns för trångt i min kropp. Jag tittar ner, försöker ta djupa andetag.

    DÖD – kall och färglös – ett skal.
    Man vart har han tagit vägen – ser att hans skal ligger kvar. Han kan väl inte bara försvinna.

    Jag vill bara lägga mig ned och sluta ögonen.
    Jag vill fly från platsen.

    Men jag stannar kvar och vill aldrig gå därifrån.
    Sköterskan frågar om jag vill ta av honom hans smycken och jag
    skakar på huvudet.

    Sakta tar förnuftet över, tankarna kommer igång och dämpar de skenande känslorna som löper amok i min kropp.
    Fokusera Lisbet fokusera.

    Jag kan inte stanna här för evigt vid hans säng.
    Plockar ihop hans saker – tömmer hans lilla garderob – plånbok, nycklar, telefon.
    Han lär inte behöva dem längre men VEM lär behöva dem?
    De är ju hans.

    Sviker jag honom nu.
    När jag lämnar honom där så kall på sjukhuset.
    Var är han

    Klicka på bilden & se Lisbets film, SMS till himlen

     

    Jag har erfarenhet av döden.
    Ett positivt perspektiv på händelsen DÖD i den benämningen att det hjälper mig att se framåt. Min största förebild, pappa blev änkeman två ggr i sitt liv. Första gången var han två år äldre än jag var när jag miste min man. Jag var då 12 år och min mamma dog.

    Alldeles för tidigt men jag fick en hel verktygslåda med verktyg för att överleva liknande händelser. Jag är bekant med förloppet och blir inte rädd för dem eftersom jag vet att vissa steg måste ske för att man ska kunna gå vidare. Om man tänker sig det hela som en brunn och man ramlar i så måste man vänta till man når botten för att kunna sparka sig upp igen. Hur mycket man än vevar och fäktar för att undvika botten desto länge tid tar det att komma upp igen. 

    För mig handlar det om att ta mig ned på botten så smidigt som möjligt för att sedan få så mycket kraft som möjligt för att komma mig upp. Viktigast är att inte bli rädd, bli rädd för det man känner och kämpa emot för då tar det längre tid. Utan bara tänka; överleva och bara vara ett tag.

    Det börjar med att jag orkar ingenting – kroppen känns tung och viljan finns ingenstans.
    Jag blir dämpad och ledsen – maktlös för att i nästa steg bli rasande arg.
    Att träffa människor, gå och handla på affären känns övermäktigt.
    Känns som om jag blir tokig och jag står inte ut med någonting – helst inte
    de som visar medkänsla, omtanke och kärlek.
    Kroppen får frispel, handen som håller magen och strupen i ett järngrepp vill inte släppa taget. Känner ingen hunger men är törstig. Dricker mycket, känner mig krasslig när mitt immunförsvar har sänkts av min sorg. Min kropp och min hjärna är i hög stress, stresshormoner tar över kroppen och ser till att de viktigaste funktionera är igång och stänger ner resten.

    Jag försöker bara vara i detta, inte bli rädd om det känns som om jag inte kan andas, gråtattacker sköljer genom kroppen för att i nästa stund bli heligt förbannad. Jag låter migsjälv bara vara men jag har gett mig en deadline. Det kan låta otroligt hårt men jag behöver ett mål där jag når botten – en plan på hur jag sedan ska jobba mig vidare.

    Jag vet att det kommer en tid där jag börjar fundera över livet, omvärdera och se livets mening igen. Jag kommer att kunna skratta och berätta i en skön blandning, att bli stark igen och kunna våga säga JA och känna glädjen igen.

    Alla vill till himmelen – musikklipp Youtube

    Några viktiga livsregler inför jag;
    Jag bestämmer mig för att ta kommandot över min tillvaro och att jag tänker styra över det som är mest akut och lämna resten. Det finns ingen brådska att rusa på med vissa saker men känner att det kommer att underlätta för mig senare.

    Jag tar kontakt med människor! Många är rädda för att tränga sig på, säga fel saker, börja gråta eller uppträda opassande. När jag första gångerna handlar mat ser jag folk i ögonen och säger; – hej vad kul att se dig. Ja du vet ju vad som hänt så jag vill bara säga att jag är ok.
    Första steget är taget och vill de då prata mer så gör vi det. För i denna stund äger jag samtalet och har bestämt utgången av det. Samma sak är att ringa folk och säga samma sak. Jag har redan gråtit oceaner och kommit en bit på väg medan den man har framför har just hört vad som har hänt. De är i större chock än jag så därför kan det bli ett bra möte.

    Ligga i sängen vid viss tid och stiga upp vid viss tid – dygnet ska inte vändas på, inte ligga kvar under täcket utan använda sina små samlade krafter att lägga sig och stiga upp vissa tider. Om det så bara är att byta från säng till soffa i början. Sängen är inte en plats att grotta ned sig, känna sig liten, maktlös och bottenlös. I sängen sover man – klart slut. 

    Sova är en konst, att inte låta tankarna skena iväg till ”om” eller ”varför”. Det gagnar inte mig att försöka ändra på det som inte går att ändra på. Direkt dessa tankar kommer – bryt tankebanan helt och tänk på ett ”ledord”. Jag införde som barn tre ord som jag upprepar hela tiden tyst i min hjärna. När jag upprepar dessa finns ingen plats för andra tankar att komma in och händer det. Så upprepa bara orden igen. Mina ord är trygg och lugn – om och om igen.

    Andas in genom näsan och fokusera på att magen höjs – håller andan en kort stund och blåser ut – när all luft är borta så trycker jag ur sista puffen. Reflektera att jag blir avslappnad när jag andas ut. Upprepa orden om och om igen tills du somnar.
    Det är som med allt annat – om man inte tränar på det hela så blir man inte bättre.

    Som en bro över mörka vatten – musikklipp Youtube

    Ett till akutuppdrag blir begravning. Hur vill jag att begravningen ska bli. Viktigt för mig är att åter ta kontroll och bestämma att det är JAG som avgör det hela. Det är jag som lever och han är död – det är för anhöriga vi har begravning. Jag vet ungefär hur han vill ha det men det är sällan man pratar om sådana saker. När man går till begravningsbyrån så får man förslag på hur man kan göra en begravning och får sedan ta det därifrån.

    Det kostar att ha en begravning – hur mycket pengar har man? Dödsruna i tidningen – vad ska stå där? Vilken kista – bårtäcke – blommor – sånger – handrosor – kör i kyrkan – solosång. När man tar farväl ska alla gå fram till kistan eller familjevis, ska tal hållas där eller separat? Öppen begravning eller för de närmaste. En grav – ny grav eller gammal familjegrav – gravsten eller minneslund. Och VEM ska sköta graven sedan.

    Här finns det flera aspekter att fundera över och att försöka styra känslan åt sidan och tänka förnuftigt. Jag ville inte sätta gloria på honom för att han är död – inte använda skuldkänslan när jag planerade begravningen. Jag valde öppen begravning så alla som inte hann saga hej då, fick chamsen. “Stairway to heaven” i kyrkan, barnen valde – “My heart belongs to daddy”. På kistan hans kort, miniatyr av hans bil, hans skinnväst och minnessaker. Minnesstund efteråt blev stel och sorgsen. Men på kvällen hade vi gravöl. Det bästa som jag någonsin gjort för det var då alla minnen, alla historierna och en genuin kärlek strömmade mot oss.

    Vid det här laget är jag halvvägs ned i brunnen och vet att nu byts svårigheterna ut mot något helt annat. Telefonen ringer inte lika ofta, artighetsbesök avtar så man kan bli rätt ensam. Man är en halv människa och nu börjar vardagens tränga på. När ska jag ta bort hans skor ur hallen? När ska jag börja städa ur hans kläder?

    Det är 100 saker att ta tag i, bouppteckningspapper kommer, adressändringar, räkningar, avsluta konton, försäkringar, arvskiften och mitt i denna röra tänker jag; jag fixar inte detta! Så jag pausar, andas, sörjer, bara är i några timmar men sedan tar jag tag i allt igen.

    När jag når botten i brunnen är de små momenten mer påtagliga är de stora. Det är nu man upptäcker hur och vad man gjort tillsammans utan att reflektera över det. Och jag vet, har erfarenhet att jag en dag kommer att tänka tillbaka på denna stund och le lite sorgset men med en sorgtagg i hjärtat. Sorgen försvinner aldrig det är bara taggarna som river mindre inuti kroppen – tror man säger att man lär sig leva med det.

    Så då är det dags att sätta ned fötterna i brunnens botten, böja ordentligt i knäna, gunga lite och ta i så det ryker och hoppar för att sparka mig upp, vevar och fäktar med armarna får kallsup på kallsup. Det är dags nu att ta tag i det riktiga livet, inte glömma utan acceptera, inga om eller varför utan här & nu mot framtiden.

    Just idag är jag stark – musikklipp Youtube

    Tack Lisbeth!
    Inger  

    Inlägg taggade med

10 svar

  1. Rockstjärnan! skriver:

    Så fantastiskt underbart att läsa! Det finns fler, jag är inte ensam om den vägen, fler har gjort samma resa och andra har känt samma känslor. Dina ord går rakt in i hjärtat och får minnena att rusa fram igen. Du har fångat allt så bra och hittat dom underbara formuleringarna där även känslorna får följa med. Stort tack, Lisbeth för att du berörde mig i ett ämne som så många skyggar för.

    Jag kan bara säga: You Rock!!!

    Och tack Inger för dina underbara sommarbloggare! <3

  2. Lisbet Olofsson skriver:

    Tack!
    Sprid gärna min film. Om det kan hjälpa någon annan så blir jag väldigt glad.
    Det berör många men som ”Rockstjärnan” säger . man pratar inte om det.

    Tack Inger

    • inger skriver:

      Det gör jag så gärna, både här och på FB.
      Glad för vårt möte Lisbet.
      Kram Inger

  3. Vilken fantastisk läsning – vilket mod, och vilken erfarenhet, som någon gång blir allas vår. Tack för att du delat med dig, Lisbet! Jag har bara läst, nu ska jag lyssna och se! Jag ler igenkännande när du talar om ”trygg och lugn” som avleder tankesnurret . Jag har använt samma metod, andra ord – som det enda som hjälper mig att somna när resten av mig inte kan. Stor kram till dig – och till Inger som gav dig det här utrymmet!

  4. Annette Wahlgren skriver:

    Tack Lisbeth för att du delar med dig av dina erfarenheter på ett så gripande sätt. Din beskrivning av ”brunnen” är helt fenomenal, tycker jag. Du avslutar berättelsen med; …här & nu mot framtiden. Närvaron, eller snarare härvaron, är verkligen en räddare i nöden och sorgen.
    Tack för både ord, bild och musik.
    Annette

  5. a Lady & a Tramp skriver:

    vad roligt att läsa Lisbet här!
    Följer bloggen och har läst tidigare inlägg om sms till himlen, följt tankarna kring död och även fått förmånen träffa henne eftersom vi flänger kring i liknande sammanhang här uppe i norr…
    och så dyker hon upp här! 🙂
    Världen är bra liten, och ni två kloka människor, är så glad att ni hittat varandra!
    kram till er båda!

    • inger skriver:

      Vad lustigt! Lisbet hittade Framgångsbyrån via google. Skrev och frågade om Sommarbloggare. Coolt, kul och fantastiskt!
      🙂
      Snart får vi läsa dina rader Johanna!
      Kram Inger

  6. […] hon föreläser och inspirerar andra inom livets många områden. Ta dig en stund att läsa hennes Sommarblogg från 2012, den berörde många med […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *